—— ————————— — ——— — ——— ner. Jag misstänker ej att du skall öfverlemna mig i polisens händer, ehuru det ej skulle röra mig mycket om du gjorde det; jog tänkte på någonting helt annat som jag ej nämnt för dig ännu. — Nå väl, jag skall vara tillbaka om en minut. Jag undrar om han har alla sina skrufvar i behåll? mumlade han i det han gick ner för trapporna. Då mannen blifvit ensam var hans första åtgärd att låsa dörren och efteråt pröfva om rigeln fattat riktigt tag. Derefter satte han sig på en rörstol, den enda som fanns rummet, stoppade händerna i fickorna, sträckte ut benen framför sig och höll följande monolog: — Joe tycks ej ha blifvit särdeles förändrad; samme svage varelse som han var förr i verlden — dödsskrämd vid första åsynen af mig och ej ännu rätt säker på om jag ej kommit från närmaste kyrkogård och lemnat min likkista qvar vid foten af trappan. Det skulle ej vara dumt att begagna sig häraf för att förmå honom att hjelpa mig. Men det behöfves ej. Han skall göra hvad jag begär af honom beredvilligt nog, derom är jag säker. Den som jag vill komma åt är mannen som han arbetar med, och som tyckes ha en märkvärdig ihärdighet och ifver att utföra hvad han fått i hufvudet, efter hvad jag kan sluta mig till af deras berättelser der nere. Jag måste komma åt honom genom Joe, och jag måste hålla efter Joe så strängt att han förmår sin vän att göra hvad jag önskar. Jag vill ha det gjordt, det är summan af saken. Jag bryr mig ej om hvad som händer mig sjelf. Jag är ledsen vid förklädnad och hemlighetsmakeri, ledsen vid lifvet i allo; men jag skall ha den saken klar, och sedan må hvad som helst hända. Tunga fotsteg ljudade i trapporna; de upphörde och derefter hördes en knackning på dörren. — Hvem är det? frågade mannen i låg ton. — Jag — Joe! svarade Grogram utifrån. Öppna dörren fort; ångan af den här drycken är alltför frestande. Jag dör af längtan att låta den rinna genom strupen.