antagas, skulle det blifva riksbanken, som hufvudsakligen finge åt landet anskaffa detta nya mynt. Tal. kunde ej finna, hvarför riksbankens skyldighet att anskaffa mynt skulle blifva större, då dess sedlar komua att lyda å guld, än nu. Riksbanken egde då liksom nu intet annat åliggande än att inlösa sina förbindelsor efter deras lydelse, och allmänna rorelsen skulle nog nödgas anskaffa det mynt, som för landets behof vore nödvändigt. Reservationen skulle tal. hafva biträdt, om den afsett användandet af dessa medel att afbetala någon del af 1809 års krigskostnader. Tal. ansåg, att man vid uppgörandet af en budget ej borde såsom balans bland inkomsterna uppföra ötverskott från föregående år, så länge man egde skulder att afbetala. Huru, såsom reservanterna omtalat, den obegagnade sedelutgifningsrätten skulle kunna användas till inköp af räntebärande papper, kunde tal. ej fatta, enär det ingalunda, utötver en viss gräns, berodde på banken att begagna sin sedelutgifningsrätt, utan denna reglerades af allmänna rörelsens behof. Tal. skulle likväl ej egentligen haft någonting emot att ingå på reservanternas lörslag, såvida det icke enligt all sannolikhet skulle leda till inrättandet af en mängd lånekontor i landsorterna, någonting som ovilkorligen skulle försvaga riksbanken. Om deremot utskottets förslag sattes i verket, på sätt utskottet dermed afsett, så borde detta enligt tal:s förmenande i väsentlig mån bidraga till att stärka banken. Det vore ej möjligt för en fåtalig nation att i egna papper hålla reserver för en statsbank Våra i utländskt mynt förskrifna statspapper ansåg tal. visserligen fullt lika goda som engelska consols, utom i det fall att de skulle på utländsk marknad försäljas på samma tid, som staten behöfde upptaga ett nytt lån, Slutligen hade tal ytterligare ett skäl att tillstyrka kammaren att biträda utskottets beslut derutinnan, att ju mera kapitalstark riksbanken blefve, desto svårare skulle hos dem, som ännu hysa sådana, farhågorna för borttagandet af tvångskursen försvinna. Bestämmelsen engelska consols eller andra (lätt realisabla statspapper) ansåg tal. öfverflödig och yrkade derför bifall till utskottets förslag med uteslutande af dessa ord. Frih. Stjernblad ville bifall till utskottets förslag på den grund, att han ansåg medlen böra reserveras för riksbankens behof, endast under förbehåll att de användas till inköp af sådana valutor, som verkligen fondera banksedelns värde och ej till utsträckning af lånerörelsen. Frih. v. Schwerin förordade utskottets förslag med den af hr Wallenberg föreslagna uteslutning. Grefve Henning Hamilton erinrade, att han vid remissen af K. M:ts proposition yrkat bankovinstens användande till grundläggande af en fond tör stora och lilla kreuitiven. Deraf hade bort följa, att talaren skulle yrkat bifall till hr Rydqvists motion om användande af halfva bankovinsten till en krigsreservtond; men så vore likväl ej törhållandet. Etter statsregleringspropositionens afgifvande hade neml. skattenedsättningar blifvit beslutade, hvadan vid kommande år itrågavarande medel väl kunde blifva för statsverket behöfliga. F. n. ville tal. förena sig med hr Wallenberg. ÄÅtven hrr De Mure, Rydqvist och frih. Skogman instämde i den redaktionstöråndring hr Wallenberg påyrkat, hvarefter punkten antogs af kammaren med den af hr W. föreslagna uteslutning. I Andra kammaren yrkades at hrr C. G. Hierta, Wijk och Gripenstedt återremiss af denna punkt, på det utskottet måtte blifva satt i tillfälle att afgifva ett förslag om bankovinstens användande till afbetalande af största delen utaf den skuld, hvari statsverket häftade till riksbanken tör förskjutna medel till betäckande af krigskostnaderna från 1808 och 1809 årens finska krig. Sistnäamnue talare utvecklade för öfrigt sina åsigter om olämpligheten att, såsom bankoutskottet tycktes hafva afsett, utveckla riksbankens rörelse genom anläggande i orterna af en mängd filialkontorDessa skulle aldrig, på grund deraf att deras förvaltning vore öfverlåten åt en embetsmann :kår kunna bestå i täflan med de enskilda bankinrättningarna, som för sin gynnsamma utveckling endast vore beroende af det enskilda intresset, nitet och omtankan. Dessa frih. Gripenstedts åsigter kriticerades af hrr Agardh, Dufva, Jöns Rundbäck och Per Olsson från Helsingburg, bland hvilka isynnerhet hr Dufva framhöll det i hans tanke inkouseqventa deri att, på samma gång man lofordade privatbankerna för deras system att använda så många filialkontor som möjligt, se något orätt i ett likartadt förfarande från riksbankens sida. I anledning deraf att frih. Gripenstedt ansett det ej blott utländska utan ätven svenska statspapper, såsom åtnjutande f. n. ett större förtroende kanske än alla öfriga, borde få inköpas, anmärkte hr Dufva, att detta icke skulle innebära annat än ett iuköp af svenska statens egna skuldsedlar, något som för densamma aldrig kunde betraktas såsom ett kapital. Sistnamnde trenne talare yrkade bifall till utskottets törslag — med ofvannämnde af Första kammaren vidtagna förändring — ett yrkande, som äfven framställdes af hrr Gumelius, Anders Johansson, Schmidt och Gustaf Johnsson samt slutligen ätven af kammaren utan votering godkandes. Punkten n:r 2, i hvilken utskottet hemstält: att riksdagen för sin del mätte besluta, att 2 millioner rdr af bankens reserverade medel må användas till grundfondens ökande, så att den kan höjas till 27 millioner rdr, blef af Första kammaren genom votering afslagen, med 74 röster mot 23, men af Andra kammaren bifallen. En längre diskussion uppstod i Andra kammaren i anledn. af hr P. Peterssons, af tillfälligt utskott afstyrkta motion ang. skritvelse till K. M:t om upphäfvande af k. kungörelserna om nedsättning i reserytaldern. Denna motion blef slutligen af kammaren godkänd med 105 röster mot 71. I Första kammarens aftonsammanträde behandlades statsutskottets förslag till voteringsproportion i