— Ej mycket sade Grogram. Du blef tagen, som du minns, någon tid efter mig. och hvad som hände dig inträffade medan jag var der ute, och jag hörde ej talas derom förr än långt efteråt. — och af hvem hörde du då talas derom? — Af hvem? upprepade Grogram långsamt. Jo af en gentleman som hyser stort intresse för mig. — Ah, jaha, jag vet, inföll mannen; vi skola genast komma till honom. — Hvad menar du med -komma till honom genast, George? frågade Grogram. Han har väl ingenting att göra med din historia, eller hur? — Kanske och kanske icke! Du skall finna det i sinom tid; låt mig nu börja min berättelse, sade mannen, Hvad som hände var följande: Kort efter det jag fick veta att du blifvit tagen, begaf jag mig ner till S:t Albans och öfvertalade fiskaren Harry, som du känner mycket väl, att taga mig med sig. Men då jag fick höra att du varit inför rätta och blifvit dömd till tjugo år, kuode jag ej motstå begäret att komma tillbaka till London och se hvad som föregick der. Alltså begaf jag mig tillbaka till de gamla ställena, hållande mig undangömd så mycket som möjligt. Men Peters, Kissen, som de brukade kalla honom, fick väderkorn af att jag fanns, och en afton då jag trädde ut ifrån ÅKompassen mötte han mig vid dörren, ställde sig framför mig och sade: Bräka ej, George! Jag har fått tag i er nu, min gosse! Jog skulle låta er gå om jag kunde, men det är penningar att förtjena på er och jag är en fattig karl! Kem derföre stilla och beskedligt med och låt mig slippa att kalla på någon annan. Det skulle ej gagna er till något, men jag skulle nödges afstå en del af belöningen. Jag såg att spelet var förloradt och Peters hade stått mig bi ett par gånger, hvarföre jag tyckte att jag gerna kuude unna honom förtjensten och gick lugnt med honom. Sedan gick det den vanliga gången. Saken kom före och juryn utt-l de utan tvekan sitt Skyldig:; domaren var lika ferm som juryn,