Göteborgsposten – 22 april 1872, sida 1

Den lille mannen hade rätt, jag duger ingenting annat till än att gräfva och fälla ner träd. Jag önskar att han vore här för att hjelpa mig igenom den här svårigheten. En sak är viss: jeg måste öfverge tanken på att gå in i de gamla nästena för att söka reda på dem som varit bekunte med mrs Bradstock och hennes förhållanden. Om den der karlen i pelsmössan är en spårhund — och han är obeskrifligt lik en sådan — känner han nog till hvad slags folk som finns i de der nästena, och om han finge se mig gå dit skulle det vara förbi med mig genust. Kanske att han ännu ej är riktigt säker på mig och att det enda som hittills hållit honom ifrån mig är att han sett mig bo på ett respektabelt ställe och hålla mig för mig sjelf. Hvad han än må misstänka finner han det svårt att skaffa sig full visshet nu; men om jag blandade mig ihop med det gamla följet, skulle han ej tvifla längre, och jag finge snart säga farväl till friheten. Men hvad skall jag göra? Skräddaren säger att han sett honom flera gånger följa efter mig hem. Ja, ja; nyss var det då temligen tydligt att han stod och glodde efter mig! Det är klart att jag måste skrifva till den lille mannen och bedja honom om instruktioner, omtala allt hvad som händt och låta hovom gifva mig sitt bästa råd. Till dess jag får svar från honom skall jag lugna mig här och låta herrn i pelsmössan stå i gathörnen och snoka bäst han behagar eller skaffa sig någon annan att följa hem. Mig skall han ej få se vidare, ty jag skall ej taga ett ) Forts; fr. N:o 90.