Bearbetning från engelska uppsatser af E. R-Yy. I Rika och Fattiga. Under sagotiden bergade man sig ej mycket bättre än nu, derför vandrade Janne Högberg, som hade en mängd barn att försörja och mycket liten lön, en dag till en Elfdrottning för att begära hjelp. Jag är nästan en tiggare, sade han, och min husbonde åker i sin granna vagn, hans barn gå utstyrda på bästa sätt, tillochmed hans tjenare äro iklädda kostbara drägter, med ett ord, rikt folk taga genom sina ntsväfningar brödet ur munnen på de fattiga; för att skaffa dem öfverflod äro vi beröfvade det nödvändiga. — Det är beklagligt, hedersman, sade Elfvan, och jag vill göra allt som står i min makt, tör att lindra din och dina vänners nöd. Skall jag med mitt trollspö förgöra alla de grant a vagvar, vackra kläder och utsökta läckerheter, som plåga dina ögon? — Efter Ni vill vara så god). sade Janne i sin hjertans glädje, vvore det kanske bättre att tillintetgora allt öfverflöd i verlden, ty skulle det endast drabba min husbonde, så skulle andra rika snart åter hjelpa honom till rätta, nu deremot behöfver Ni endast vifta i luften med ert spö, så blir det onda uppryckt med roten och alia menniskors förhållanden lika jemt delade. Sagdt och gjordt. Den lilla Eifvan viftade och i ett nu, underligt att skäda, sjönk det granna slottet ner i jorden och i dess ställe nppstod en koja med halmtak. Invånarnes lysande, fina kläder förvandlades till tarflga ylledrägter, tjocka och anspråkslösa; på blomstersängarne växte rofvor, och i drifhuset potatis. Forändringar skedde äfven annorstädes: den granna kaleschen utvidgades till en hövagn. den lätta giggen till en plog, hästarnes mahn blef grof och ruggig, deras bud törlorade sin glans och mjukhet och deras ben bletvo tjocka och luns ga samt tjenliga att draga do tunga vagnarno. Jaono var frikostig med tacksägelser, men Elfvan hejdade honom och sade: Återkom i nästa vecka, det blir tids nog att uttrycka din belåtenhet då du bättre insett de skal du har dertill. Förtjust öfver sein framgång och itrig att få meddela sin hustru och giva barn den lyckliga förändringen, skyndade Janne hem. ÅJag skall ej längre plågas af skilnaden ewellan fattiga och rika tänkte hav; hvad de förlora är en vinst för oss, och ou skall allung bli bättre tillstäldt. Hans hustru mötte honom helt bedröfvad, ty då hon skulle kläda sig och gå i kyrkan, var hennes vackra paramattaklädning förvandlad till en grof och tul af firtråd; hennes thekanna af Britavnia-metall, en gäfva af husbondens fru, i hennes ögon derigenom ovärderlig, var nu endast at vaulig lera. Hon kom att meddela sin man dessa sorgiiga tilldragelser. Janne hostade och insos, men beslot visligen att tiga med sia andel deruti i stället för att, som han tänkt, skryta derötver art han var förändringens upphof. Sedan kom hans lille son gråtande. Hvad telas dig, Hans? frågade tadren, vill hälften umsetänkande att han sjelf var skuld till gossens tårar. Pappa, jag spelade kagg or med Nils, klotet rul ade långt bort, vi kunna ej tiana det och kaglorna bletvo torra suckor, lagom bra till bränsle. Så! sade fadren som började undra om han begått en dumhet. För att bättre begrunda saken och ötverväga dess foljder begärde han sin pipa, bans vänliga huetru gick straxt tör att hemta den, men tann ull sin häpnad endast sjöskum men ingen pipa. Stackars Janne kunde ej återhålla en svordom, och för att lugna honom framtog hon snusdosan. Den kändes mycket lätt, han vågade knappt öppna den — och fann den tom! Slutligen gaf han lutt åt sin vrede och sina felslagna törhoppningar i ensamheten. Jag var en dåre, som ej bad att endast de rikas öfverflod skulle borttagas; vi hafva så liten glädjo att vi ej böra beröfvas detta lilla. Då jag ätervänder skall jag begära denna förändring till vår fördel. Dessa tankar tröstade bonom, men långt töre slutet af veckan ångrade Janne hjertligen alla förändringar. Hans bror Anders, som arbetade vid en sidenfabrik, blef afskedad tillika med de öfriga arbetarne och var utan sysselsättning. Silket var försvunnet och då sabrikörerna sågo siov undergång för handen bortsände de sina arbetare. Stackars Janne, hvars samvete blet oroligt, emottog sin fattige bror i sin koja. Du tår snart se stora förbättringar och fullt upp med arbete, tröstade han, — När och huru? trågade Anders, Men detta var lättare att fråga än besvara. Samma dag återvände äldste sonen Jakob från vagnmakaren der han arbetade; alla ekipager hade nu förvandlats till skrindor, kärror och plogar. Men hvarföre stannar du ej hos din mästare och gör kärror och arbetsvagnar? sade sadren. Han wille ej behålla mig, han bade flera kärror än han kunde sälja på åratal svarade Jakob; jordbru