Göteborg. D F. Bonniers granter anländt hit till staden på en gång, antingen på genomresa till Texas eller ock för att stanna i trakten häromkring, och att de för åtskilliga angelägenheters skull behöft konsulns mellankomst men icke lyckats utverka den till något gagn, dels på grund af hans obekantskap med deras språk samt dels derför att han varit alltför mycket sysselsatt med egna affärer. Likaså har det alltsom oftast inträffat, att konsulatet mottagit på svenska språket affattade bref, hvilkas innehåll för afsändarne varit af största vigt. M;r Perkins har då måst skicka dessa bref till än den ena och än den andra af i staden bosatta svenskar för att få dem öfversatta och besvarade. Att ett sådant tillvägagående lätt kan åstadkomma stor förtret, är icke svårt att förstå. Tack vare hrr Chicago-runnares verksamhet ha hit till Louisiana, såväl som till andra sydstater, blifvit skickade icke så få emigranter från de skandinaviska länderna, framför hvilka, om icke förr, vid ankomsten bit, på evgelska språket författade kontrakter blifvit lagda för att af dem underskrifvas; och om dervid någon mer försigtig uppsökt konsnlns kontor under förhoppning att der finna en tolk och en intresserad rådgifvare har han funnit sig illa lurad så först som sist. Jag har talat med m:r Perkins sjelf och uppriktigt sagt honom min mening, hvilken han dock sökt att göra om intet genom att peka på en vid hans pulpet sittande mycket ung man, som är af svensk härkomst men hvilken, då jag strax före mitt första besök hos konsuln presenterades för honom vid ett tillfälligt sam manträffande på gatan, på den vackraste engelska försäkrade mig, att han endast med största svårighet kunde uttrycka sig muntligt och alldeles icke skriftligt på sina fäders språk. I Neworleans torde finnas flera skandinaver än jag först förmodade. Då jag en Söndag hade tagit plats i en spårvagn (street car) slog sig min granne på sätet, en äldre man, i språk med mig; och konversationen, förd på engelska språket, var ganska liflig en stund men afstannade slutligen, hvarefter jag uppdrog ur fickan en af de svenska Chi cago-tidningarne, som jag nyss afhemtat från postkontoret. Men jag hade icke bunnit läsa många rader förr än gubben, låtande sitt finger slå ned i tidvingens annonsafdelning. utbrast: What is that? ... Svnnsk skola ... You must be a Swede, I suppose. — Och sedan jag hun it gifva ett jakande svar, fattade den gamle häftigt min hand och upplyste på dan ska språket om, att han anländt hit från Danmark för omkr. 35 år sedan. — -Jag känner mig gladare, än jag gjort på mången god dag. öfver detta oväntade möte med en landsman — förlåt att jag kallar eder så! — och släpper er nu icke förr än ni tittat in till mig. Jag bor här straxt bredvid-. Och så följdes vi åt till, ett litet aflägset beläget hus. Hr Nil sen, så kallade sig min nyaste bekantskap. öppnade dörren och bad mig artigt stiga in först i ett rum af det besynnerligaste utse ende. Möblerna voro både många och dyr bara men bildade en skärande kontrast mot inredningen för öfrigt. På soffan, af vackert mahognyträ, lågo några smutsiga skjortor omkringspridda. Ötver en stolkarm hängde en gammal morgonrock och ötver en annan et: par kalsonger. På golfvet, svart som sot. sågs ett strumpskaft här och en toffel der och af de tre, säkert ganska kostbara borde: var ett belamradt med böcker och tidningar. tobakspipor och apelsinskal, kammar och ljus bitar, en rökmössa och en skoborste m. m. På ett annat syntes dricksglas och buteljer. köttstycken och torra brödbitar, en smörask, en sockerskål, en kaffekokare och en sovg stekpanna. Men det tredje uppbar endast en fogelbur med en gällt sjungande tånge. Pekande på denne, efter att först hafva gjort några ursäkter för den i hans rum rå dande oordningen, sade hr N. med ett vemo digt leende: är ser ni den ende vän, jag eger här i verlden, sedan min hustru, med hvilken jag under 28 års tid delat ljuft och ledt, gick ifrån mig!. Han bad mig derefter sitta ned och bjöd mig en pipa samt lät mig förstå att han så som student lemnat sitt fädernesland. Af allt hvad han sade framgick tydligt, att han är en ovanligt bildad och mycket verldserfaren man. Han sade sig hafva varit rik och tattig många gånger om. Nu har han dragit sig belt och hållet tillbaka; eger ingen anställning och ämnar ej heller söka någon, Åty. ansåg han, det lilla kapital, som räddats, skall nog räcka till frön åt Pipi och ett tart ligt bröd åt dess husbonde för deras återstående lifstid. Isidor K. — — Uft tillkännacsfranda