står de srågor som göras honom på det engelska språket och ej kan försvara sig på annat språk än modersmålet, af hvilket återigen den lagkloke icke begriper ett ord. För att medhinna allt som står på dagordningen, göres ransakningen allt för kort, och den inför domstolen framdragne blir hastigt och lustigt forslad till dårhuset, hvarest en läkare, hvarken klyftigare eller samvetsgrannare än domaren, finner den olycklige — helt naturligt — i ett upprördt tillstånd och oförmögen att göra sig förstådd af den endast ett språk talande hr doktorn, hvilken således kommer till eamma slutsats som den välvise lagmannen. Vill det sig sedan riktigt väl, så blir mannen (eller qvinnan) slutligen fullkomligt från förståndet. Den ofvannämnde skandinaviska komiten förtjenar allt beröm. Två af dess medlemmar, hrr Malmros och Rudin, ha i mina föregående bref blifvit omtalale såsom i allo aktningsvärda män, och jag önskar att här få egna de andra två, brr Anderson och Seymour, en likadan, väl förtjent, uppmärksamhet. Den förstnämnde. som är född och ännu eger sin moder och ett par bröder qvar i Råå (Skåne) gick för 19 år sedan ombord på ett tyskt fartyg såsom skeppspojke och uppehöll sig deretter på sjön nästan oafbrutet till år 1856. Under denna tid tog hat en gång hyra på ett slafskepp, hvars egare köpte negrer för 11 dollars och sedan sålde dem för 500 dollars stycket, men råkade slutligen ut för missödet att sjelf med alla sina kamrater blifva tillfångatagen och gjord till slaf af en negerstam, i hvars våld han qvarbölls under åtta månaders tid och led sina gerningars lön. Sedan det ändligen lyckats honom att fly, försvor han sjömanslifvet och blef först handelsman, sedan fotograf (i kompani med en hr Lindstedt från Göteborg) och slutligen urmakare i Neworleans. Han eger nu en stor butik vid Rampart street samt derjemte en fastighet i den s. k. franska staden och anaea vara en välborgad man. År 1866 besökte han Sverige för att derifrån ofverföra med sig hit en systerdotter, hvars far och broder, som voro fiskare, nyss förut drunknat. Hr Anderson är gift med en fransyska, som är fullkomligt mäktig det svenska språket. Om den andre, hr Seymour, har jag mig blott det bekant, att han, som för omkring 20 år sedan lemnade Sverige, ända till för fem år sedan tjenstgjort såsom styrman och kapten på åtskilliga amerikanska fartyg. Han är nu såsom en välbeställd stufvarekapten bosatt i denna stad, bland hvars skeppare och skeppsredare han gjort sig allmänt känd och omtyckt för ett hurtigt väsen och ett samvetsgrannt utförande af hvad han åtagit sig. Båda dessa herrar hade observerat det i tidningarne för deras landsmamnna utfärdade uppropet och på grund deraf infunnit sig vid den utsatta mötesplatsen, hvarest de genast på det kraftigaste biträdde med både råd och dåd samt sedan verksamt bidrogo till att resultatet af den beslutade insamlingen blef ett så oväntadt godt. I samma mötes öfverläggningar deltogo, bland andra, ett par äldre män, hvilka ehuru tillhörande vår nation, numera icke kunna tala ett ord svenska. Den ene af dessa sade sig vara lotskapten, och båda yttrade de ett djupt del tagande för our countrywoman samt öfverräckte för bennes räkving tio dollars hvardera till komitns kassör. Bland alla medintressenter i denna affär bör måhända dock ställas främst det fruntimmer, som så snart den upprörande berättelsen nått dess öra, skyndade att uppsöka en af komiterade för att erbjuda sig att lemna den stackars flickan en fristad i sitt hus för så lång tid som helst. Itrågavarande fru, hvars man är en svensk snickare vid namn Erlander, som icke förtjenar mer än hvad han kunde väl behöfva endast för sin familjs underbåll, stod fast i sitt beslut äfven sedan hon af många blifvit afrådd ifrån att våga det djerfva steget, och hon vill alldeles icke höra talas om någon pekuniär ersättning för de kostnader och det besvär, detta barmhertighetsverk redan medfört och ytterligare skall törorsaka den fattiga arbetarefamiljen. Alldenstund detta bref blir det sista jag kommer att afsända från denna stad, hvilken jag, antagligen för alltid, vänder ryggen i morgon, önskar jag att här vidröra några förhållanden som stå i förbindelse med härv. svensknorska konsulat. En förut i Texas och sedan i Neworleans bosatt svensk vid namn Svensson erhöll för flera år sedan ifrågavarande embete, men kastade då han för c:a tre år sedan flyttade till Newyork, alla dess åligganden på en här bofast affärskompanjon vid namn Perkins, som är amerikanare. N:r P. är, efter hvad jag af alla, med hvilka jag talat om honom, hört försäkras, en aktningsvärd och hederlig man samt dertill i åtnjutande af ett ingalunda ringa anseende inom affarsverlden; men detta allt förbjuder dock icke en önskan, att han måtte frånträda denna befattning och en af härvarande gamla svenskar eller norrmän tillsättas i hans ställe Det har neml. händt