förstår jag, ljöd svaret ifrån henne, af hvilken jag väntat det, men detta blef också det enda törnuftiga svar jag lyckades erhålla på mina många derefter framställda frågor. Hon tycktes vara vid omkrivg 23 å 25 ärs ålder och hade ett godt utseende. Hela hennes uppträdande förrådde att hon befann sig i ett svärmande tillstånd, under hvars inflytande hon troligen för tillfället åtminstone, icke kände sig på långt när så olycklig som hon måste förefalla andra. Mr Dutillet infann sig nu, och hvad han hade sig bekant rörande denna flicka, blef mig beredvilligt delgifvet. För ungelär två år sedan hade hon en natt af en polisman blifvit fasttagen på gatan, samt deretter såsom lösdritverska ställd inför domstolen, som, då intet redigt svar kunde fränlockas henne, gjorde processen kort och lät genast förpassa henne till dårhuset, der hon alltsedan qvarhållits. Det hade sedermera kommit till superintendentens kunskap, att hon ännu dagen före den natt, då hon arresterades, innehaft tjenst hos en amerikanare, af hvilken vidare inhemtats att hon, enligt egen uppgift, när hon tog plats hos honom, vistats i Amerika ungelär ett år och derunder tjenat hos ett par andra familjer här i Neworleans. Samme man lär äfven ha lemnat det intyg, att hon ända till de sista dagarne med flit och ordentlighet skött sina åligganden, och sagt sig vara öfvertygad om, att bon i öfrigt fört en dygdig vandel. Skälet till den sinnesförfattning, i hvilken hon befinner sig, har man antagit vara olycklig kärlek. Hon har mången gång under dessa två år varit nära att tillfriskna, försäkrade mr D., men så har, just som man stått i begrepp att utsläppa henne, galenskapen plötsligt bemäktigat sig henne på nytt. — Kunde ni väl vänta annat? utbrast jag, nästan utom mig af fasa vid anblicken af allt hvad här omgaf mig. Anser ni verkligen en sådan behandling lämplig för sjuklingar af detta slag? ... Är det tänkbart att törnuttets ljus skall återupplifva dessa arma på en plate, dit knappast en solstråle tillåtes att intranga? — Hvad var det jag sade! inföll superintendenten och gaf mig en blick, som innebar frågan: hvad hade du här att göra? Dessutom, fortsatte han, icke bör jag skyllas för att man gjort ett hem för dårar at ett trån början uteslutande för förrymda eller i annat afseende brottsliga negerslatvar afsedt tängelse. Och detta hus har töre kriget under tiotal af år fyllt intet annat ändamå. — Jag bade nu funnit förklaringen och meddelar mina läsare densamma, på det att de, vid besinnandet af, hurusom negrerna för icke så lång tid tillbaka här betraktades mera såsom djur än menniskor, måtte känna sig öfvertygade om, att i min kortfattade skildring af tillståndet mom detta därhus, mähända det bristfälligaste på jorden, finnes alldeles intet af öfverdrift. — BSuperintendenten, som tycktes angelägen nog att ställa sig sjelf i en så fördelaktig dager som möjligt, visade mig, då vi återinträdt på bans kontor, huru ändamålsenligt han upplagt hufvudboken, som utvisade att inom denna inrättuing funnos f. n. närmare 140 mer eller mindre sinnessvaga menniskor, män och qvinnor, af många olika nationer; och han påpekade särskilt en kolumn, inom hvilken tillkännagafs af hvilka åtskilliga tid efter annan utvagits från anstalten. Läkaren hade förklarat en fri, då anhöriga eller husbondefolk hemtat andra deritrån, men anteckningarne tycktes dock tyda på, att döden befriat de flesta.