Flickan som låtit tungan löpa med stor hastighet för att försöka dölja sina känslor kunde ej hålla dem tillbaka längre utan brast i en flod af tårar. Mr Parker sjelf kände sig mycket illa till mods, och det var i en något rosslig ton som han tröstade Susan, sägande att mrs Bradstock snart skulle vara tillbaka igen. Mrs Bradstock var den första som återvann sin sjelfbeherrskning. Hon tackade med värma Susan och lät helsa miss Wynne, bedjande henne ej besvära sig med att göra något besök i fängelset. Hon fruktade ingenting, sade hon, och hennes enda tanke gällde gossen. Derefter tog hon på sig sin hatt, samlade några få saker som han tog med sig, satte sig upp bredvid mr Parker i kärran och var snart försvunnen ur sigte för Susan, som stod i porten och åsåg afresan. Nästa dag for Ellen till fängelset i Bodmin, medhafvande skriftligt tillstånd från mr Womersley att besöka mrs Bradstock, och blef efter framkomsten genast införd i hennes cell. Martha satt på en bänk under ett med galler försedt fönster, mycket blek och med spår efter tårar på kindernå. Hon reste sig upp då dörren öppnades, och när hon såg hvem som kom gjorde hon en ödmjuk nigning; men Ellen skyndade hastigt fram till henne, och innen fångknekten som insläppt henne hade tid att draga sig tillbaka, lutade hon sig till hans stora förvåning fram mot den fångna och kysste henne på kinden. — Detta skall visa er, Martha, hvad jag tänker om er! Det skall visa dem att ni ej står lägre i min aktning derföre att ni blifvit skickad till detta rysliga ställe! — Det är mycket vänligt af er, miss Ellen, att komma och besöka mig, och ännu vänligare att behandla mig på detta sätt. Jag har ingenting att beklaga mig öfver här. Jag vet ej om mr Parker sagt något åt dem, men de tilltala mig alla mycket vänligt och tyckas bemöda sig om att göra min belägenhet så litet obehaglig som möjligt. — Man kan ej tänka sig någonting orimligare än att