———— Ur dagens krönika. ölrerste eller särgaregesäll! En ny illustration till den gamla satsen: verlden vill bedragas föreligger i dessa dagar från Wien, hvarest ett annat: hvem är han? å la Ticheborne under de senaste veckorna utgjort allmänna samtalsämnet. Ett sammandrag ur de vidlyftiga rättegångshandlingarne lemnar följande upplysningar rörande denna nya (dram i stora verlden. År 1867 uppträdde i Wien en person, som bar mexikansk ötversteuniform och kallade sig Bela Estvan. Han berättade vidt och bredt om att han först deltagit i det stora amerikanska kriget, derpå egnat sin tjenst åt den olycklige kejsare Maximilian af Mexiko och slutligen — det vigtigaste af allt — att han, ifoljd af detta sitt förhållande till den mördade monarken, egde fordringar till ansenliga penningebelopp hos den österrikiska kejsarefamiljen. Sagan föll i god jord, den mexikanske öfversten fick tillträde till de bästa tamiljer och upplänade hos procentare betydliga summor, Då han vid försallotiden på det enständigaste ansattes af sina björnar, hade han redan hunnit så fullständigt lefva sig in i sina romantiska historier och visste berätta dem med en så öfvertygande trovärdighet, att en mängd hederligt, godtroget folk utan misstanka gingo i hans nät och anförtrodde den taltöre öfversten hela deras förmögenhet, så att de nu, då hr öfversten befinnes vara en bedragare, som sjelt 1cke eger ett öre, nära nog allesammans blifvit bragta till tiggarstafven. De summor, som han på detta satt tillnarrat sig, uppgå till flera bundra tusen rdr svenskt och bland hans offer befinna sig aktningsvärda familjefäder, hvilka nu med de sina stå på bar backe. Då anmalningarne om de at öfverste Estvan begångna bedrägerierna började hagla öfver polismyndigheterna, läto dessa hakta och, oaktadt alla hans protester, inspärra den charmarte öfversten i ett vanligt fängelse och t ga honom i förhör. Under förbören höll han sig emellertid tapper, man kom ingen väg med honom och var nära att, i brist af tillräckliga bevis, frigifva honom, då plötsligt saken fick en annan, alldeles oförmodad vändning. Ena gammal gumma, som under det öfversten satt häktad, dagligen förskaffat honom bättre kost än fängelsematen samti otrigt sörjt för hans beqvämlighet, tillfrågades sista förhörsdagen af polisdomaren, i hvilket törhällande hon egentligen stode till den anklagade. Nu slapp sanningen fram ur den gamla frun. Kors, det är ju son min, vet jag, utbrast hon, smått förnärmad. Bela Estvan var ej uog förstockad att göra sin gamla mor till lögnare, han bekräftade hvad hon sagt, men tillade genast i stolt ton: Men jag har tjenat som öfverste i mexikanska arwön och mina fordringar hos kejsar Max milian äro rättmätiga. Men nu hade rättvisan fått en ledtråd i denna trassliga härfva af osanningar och bedrägerier, saken upptogs åter för rätta, nu börjades och fortgick under loppet af fem dagar ett af dessa spetstundiga korsförhör, vid hvilka ätven den mest slipade vanligen tappar koncepterna, invecklar sig i motsägelser och elutligen står i all sin uselhet blottad tör verlden, sedan den mask af ärlighet och heder, han så länge lyckats bevara, bit för bit skoningslost blifvit ryckt från hans anlete. Tisdagen d. 2 d:s satt på de anklagades bänk, tilltalad för bedrägeri, Bela Estvan bördig från Siebenbirgen, 56 år gammal, enligt hans egen uppgist vid första polisförhöret, men i verkligheten Heinrich Peter, töad i Wien, färgaregesäll och gift med Mathilde Hauff, med hvilken han eger ett barn. Modern och barnet uppehålla sig i Newyork, der hon försörjer sig med renskrifning och öfvercättningar. Den anklagade är elegant klädd i avila kläder och hans hår omsorgsfullt friseradt. Hans martialiska gestalt är vårdslöst tillbakalutad