Då Grogram hunnit tillbaka upp på sitt rum, låste han dörren och gick att sätta sig på sängkanten. Mannens hela utseende hade undergått en märkbar förändring. Hans ansigte var blekt, avetten sipprade i stora droppar fram på hans panna, andedrägten var hastig, och ehuru han visste att dörren var låst kastade han oroliga blickar mot densamma. — Jag kunde väl tro att det skulle komma derhän, sade han, trots den lille mannens prat om huru förändrad jag var, att folk hade glömt mig och dylikt. Nej, jag hade tur i början, men på den der fördömda slätten vid Gwynruthin der var det som lyckan vände sig, och sedan har allting gått emot. Nu vet jag ej hvad jag skall taga mig till mer än ett barn. (Forts.)