Perker. Det är han som gjort det. Han har något horn i sidan till er, förmodar jag. — Och hvart skall ni föra mig, mr Parker? — Jag skall föra er — det är ett rysligt ord att uttala, men jag kan ej hjelpa det — jag skall föra er till fängelset i Bodmin. Mrs Brodstock sänkte hufvudet, och en brinnande i rodnad af blygsel spred sig öfver hennes hals och kinder. — Och huru skall det bli med det här stället, och hvem skall taga vård om gossen? frågade hon. — Jag har ej hört någonting om den saken, sade Parker; squiren nämnde ej ett ord derom. Hvad gossen beträffar, så skulle jag gerna välkomna och vårda honom i mitt hem; men ser ni, mrs Bradstock, min hustru som på det stora hela är en mycket god qvinna har sina små b synnerligheter, och det skulle kunna hända att hon misstyckte det. — Hvad skall väl blifva af barnet? Huru skall jag kunna skiljas från min gosse? Himlen vare lofvad, han är ej tillräckligt gammel för att förstå den vanära som drabbat mig! — Hvem är det som kommer der? sade Parker. Det är Susan, en af tjensteflickorna på herregården, eller hur? Det var verkligen Susan som med andan i halsen kom springande. — Oh, mrs Bradstock, hvilken ryslig historia! Men var ej ledsen! Ingen af oss tror ett ord deraf, och vi veta att ni snart skall komma ifrån saken och detsamma vet miss Ellen. Det är hon som skickat mig hit; jag skall stanna här och taga vård om lille George medan ni är borta. Ni skall ej fara långt trösta er med det. Och miss Ellen skickade sina helsningar till er och och bad mig säga er, att hon skulle komma och helsa på er i morgon på det ställe dit ni blir förd. Och ni skall ej vara nedslagen, ty allt som kan göras för er skall bli gjordt, och vi skola snart ha er åter bland oss och allt skall bli som om ingenting händt.