Göteborgsposten – 17 april 1872, sida 1

man blifvit gripen, och hvem som var hennes stöd m. m., så kunde detta leda mig på rätta sträten. Det kunde åtminstone ingen skada göra, och jag är alldeles uttråkad af det här lifvet, af att ej ha en själ att tala med. På detta sätt resonerade Joe Grogrem, följande verldens vanliga praxis i att anse det som han önskade göra vara hvad han borde göra. Hans plan blef dock ej bragt till utförande af omständigher som här nedan skola angifvas. Samma afton han hållit ofvannämda samtal med sig sjelf, gick han ut på en kort promenad i afsigt att titta in i något af de nästen der han visste sig skola träffa mindre respektabelt sällskap. Han hade dock varit så länge under den lille gentlemannens inflytande, att blotta erinringen deraf var tillräcklig för att förmå honom uppskjuta sitt besök till följande dag. Han gick tillbaka till sin bostad, och då han stod i begrepp att taga första steget upp på trappan kände han sin arm vidröras. Då han vände sig om, befann haa sig ansigte mot ansigte med sin värd skräddaren, — Hvad är det fråga om? sade Grogram vresigt. — Jag ber om förlåtelse, svarade skräddaren; det är ej mia mening att falla er besvärlig. Jag är ej den som befattar mig mycket med annat folks affärer, men för er egen skull vill jag fråga er om det finnes någon som ni anser hysa särskildt intresse för er nu? — Hvad menar ni? sade Grogram. — Helt enkelt detta, sade skräddaren: under det jag sutit på mitt bord vid fönstret har jag märkt att de sista fem eller sex gångerna som ni återvändt hem, har ni allvid följts af en man. Grogram bleknade. — Han har följt rakt efter er på gatan och ställt sig på motsatta sidan gifvande akt på er då ni gått in i huset. Han kom efter er i dag — han är der nu! Böj ner hufvudet — se — ni kan se honom! (Forts).