Göteborgsposten – 16 april 1872, sida 1

Men den gamle gentlemannen smålog ej såsom hon väntat. Han skakade fortfarande på hufvudet och sade: — Jog är nu ej i humör, mitt barn, ens för att höra på ditt skämt. Jag har några dåliga nyheter att förkunna. — Dåliga vyheter! utropade flickan hastigt ej om — — Nej, icke om Frank — jag borde ha undanröjt den farhågan genast — men om din protågåe, mrs Bradstock. — Mrs Bradstock! — hvad har hon gjort? — Jo, om det som man nyss sagt mig är sannt, har hon varit medbrottslig i en mycket djerf stöld. — —— YI Då Grogram anlände till London, hade han först någon svårighet i afseende på valet af bostad. Han visste att det skulle vara omöjligt för honom att begifva sig till någon af de platser der han fordom bott, antingen innan den tid han beträdt brottets bana eller sedan, när ryktet om hans delaktighet i den stora guldstölden hunnit bli spridt, och han föreställde sig att de som varit bekanta med honom i hans bättre dagar hört talas om detta brott och trodde honom nu utstå straffet derför. Naturligtvis skulle kännedomen om hans rymning ej ha föranledt dem, bland hvilka han någon tid efter det han först trädt in på brottets vägar vistats, att draga sig tillbaka för honom. Tvärtom skulle han sannolikt af dem ha rönt ett utmärkt mottagande och fått ett visst anseende bland dem, såsom begåfvad med en högre grad af list och fintlighet, eftersom han lyckats rymma från straffkolonien. Men Grogram visste att ett återknytande af dessa gamla förbindelser, huru angenämt det skulle vara för honom, sannolikt skulle vera olyckligt för honom. Han kände nämligen sin oförmåga att iakttaga förbehållsamhet, han visste mer än väl att då han druckit något kunde