? 144 14119 AMS 0 — deras portföljer och det är naturligtvis ypperligt för en hvar konstnär att ega tillgång på så stort material som möjligt, men man måste äfven förutsätta att detta material begagnas. Men när det blir fråga om att tillgodogöra sig portföljens innehåll är vår danska målareskola icke riktigt med. Med undantag af Carl Blochs stora, religiösa taflor Kristi förklaring och Kristus och den samaritanska qvinnan finnes det i alla salarne blott en enda egentlig historiemålning: ett vackert litet arbete af Anker Lund, föreställande Holmgången på Samsö i det ögonblick Hjalmar sjunker till jorden för det dödande svärdshugget och Orvar Odd lägger den döende fosterbrodern till hvila; det är godt komponeradt, men man bör det oaktadt ej helt och hållet öfverse med att det är ett förstlingsarbete. Och härmed äro, som sagdt, detta års historiemålningar räknade. Inom kort lärer dock Otto Baches på senare tider mycket omtalta tafla Daniel i lejonkulan komma att införlifvas med utställningen. Det säges vara ett stycke, hvilket ej allenast på grund af sina kolossala dimensioner, utan äfven genom sjelfva kompositionens och utförandets slående effekt är bestämdt att bli utställningens förnämsta perla. För närvarande skockar man sig mest framför en målning af Carl Rasmussen. På horisonten står midnattssolen stor och lågande, hon förgyller fästet och kastar ett underbart skimmer ölver de stora blågröna isbergen. Det är alldeles lugnt och luften är så oändligt klar, öfver det djupa blå vattnet mellan isbergen och den fantastiskt formade kusten glider en grönländsk båt. Båtkarlarnes ovanliga klädedrägt, de genomskinliga ismassorna, hvilka i solglansen så en viss likhet med ofantliga ädelstenar, den nattliga stämningen och solens eldklot, allt bidrager till att skärka denna tafla ett visst trollskt sagoskimmer. Den talangfulle konstnären, som målat taflan, har onekligen här utvecklat en fantasi så djerf och på samma gång så verkuvingsfull, som man sällan finner den hos en dansk målare. Detta oaktadt finnes det ej minsta spår af falskt effektsokeri i hans tafla, hon är otvifvelaktigt precist lika naturtrogen som den bredvid hängande hemtrefliga hilla familje-interiören af Otto Bache och som Carl Neumanns förträffliga En dimmig dag på Themsen, som hänger på väggen midtemot. Jag vill vara ärlig och skrifta mig fullkomligt uppriktigt. Sedan i Måndags har jag hvarje dag regelbundet alla förmiddagar gått upp på utställningen med det dygdiga beslut att vilja underkasta samtliga taflorna ett grundligt studium för att sedermera kunna sända en utförlig och om möjligt uttömmande beskrifning öfver utställningen till Göteborg. Men det har städse stannat vid blotta beslutet, jag har tagit en allmän öfverblick öfver hvad som finnes i salarne och har kommit till det resultatet, att jag tillsvidare ej känner någon lust till att se på andra taflor än de ofvan omnämnda samt vidare tvenne taflor af prof. N. Simonsen. Den ena af dessa är en liten täck genremålning från kusten mellan Sorrento och Massa. På klipporna, som slutta ner mot det blåa hafvet, sitter en fiskare och lagar sitt nät och vid sidan af honom en ung italiensk flicka, hvars mörka, älskogstindrande öga längtansfullt stirrar ut mot de låga bergen vid horisonten. Jag har sällan, knappast i Simonsens egna, föregående taflor, sett en så glänsande färgprakt som i denna. Den andra föreställer ett sjöröfvarfartyg, stadt på flykt vid kusten at Tunis. Man ser i bakgrunden den förföljande fienden, hvars kulor nedfalla i vattnet framför piratfartyget. Det klyfver böljorna i strykande fart, den ena masten är bräckt och seglen synas färdiga att blåsas sönder af vindstötarne. Midtibland de halfnakna sjöröfrarne står deras kapten, stirrande ut efter fienden och utdelande sina befallningar. Man kan såväl i hans, som hans kamraters anletsdrag läsa, att det här gäller frälsning eller död. Som sagdt, ännu har jag ej funnit flera än dessa arbeten, hvilka synas mig förtjenta af att omtalas i någon särskildt berömmande grad. Men hvad jag ännu icke har funnit, kan jag ju möjligen fiona längre fram och jag skall i sådant fall: naturligtvis tillåta mig att inbjuda mina läsare till ett nytt besök på Charlottenberg. I dag ötvergå vi från måleriet till en annan af konstens regioner. Man erinrar sig måhända, att Köpenhamns teaterbesökande allmävhet vid början af törra säsongen blef på ett högst angenämt sätt öfverraskad af att se m:ll Oda Larsen debutera på Kasino som Froufrou. Den unga, hittills okända skådespelerskan, lade i detta stycke i dagen en så utvecklad och lysande talang, att hon ögonblickligen fördunklade alla andra stjernor. Under loppet af säsongen firade hon den ena triumten efter den andra, skaffade den i finansielt hänseende under högst ogynnsamma omständigheter arbetande Kasinoteatern en fylld kassa och sig sjelf en mycket hög plats iallmänhetens bevågenhet. I desto högre grad allarmerande kom derföre vid säsongens slut den underrättelsen att den firade skådespelerskan plötsligt beslutat att lemna den bana, hon börjat under så lysande omständigheter för att ingå äktenskap med en telegraftjensteman och att det unga paret skulle ötverflytta till Fmland, hvarest han fått anställning. Man ville i förstone ej tro på detta rykte, men det visade sig vara sannt. M:ll Oda Larsen bade verkligen förändrat sitt namn till fru Petersen och