med den goda staden Bogense, hvars invånarel nödgades begagna skorstenen till utoch ingång, så dock på det sättet, att jernbantågen öfverallt sutto fast i kolossala snödrifvor och postverket, som en följd deraf måste finna sig i att notera uteblifven om alla möjliga utoch inländska poster — sedan vintern hade gjort denna sista, förtviflade krampryckning, förvånades Köpenhamn i Måndags af att få se den vackraste blå himmel, den mest strålande sol och en termometer, som pekade på 8 graders värme i skuggan. Man lade bort pelsarne, klädde sig i vårrockar och vårhattar, fyllde droskor och Kapervogne och körde till Skoven. Men jag satt skeptisk vid mitt fönster, såg på de luftigt klädda promenerande och på de glada Pyrehavsfararne, bolmade på min cigarr och smålog en smula ironiskt. Jag visste, att köpenhamnarne hvarje år, då vårsolen säger sitt första God dag ögonblickligen skola ut för att förundra sig öfver att träden ännu icke gjort min af att få blad; jag visste af erfarenheten, att de mycket ofta efter denna första utflygt ur boet bli nödsakade till att ännu en gång flytta ner pelsarne från vindsskrubben och till på köpet hade jag denna gång tittat i almanackan och sett, att vi just skrefvo den förste April. Mina kära stadsbarn, sade jag till mig sjelf, kunnen I se affischen derborta på kungliga teatern ; man spelar i afton Aprilnarrarne, på nytt instuderad. Tänk om Hans nyckfulla Majestät Väderleken också hade en dylik ny instudering i sinnet och lömskt rufvade på att låta er allesammans öfvertaga roller i Aprilnarrarne. Men de itriga lustfararne hörde ej hvad jag sade, de boppade i vagnarne och åkte sin väg. Märkvärdigt nog synas de också ha kunnat undvara min varnande skepticism; åtminstone ha de tills dato ej blifvit narrade April. Vi ha verkligen vår, den vackraste, friskaste, soligaste vår. Finnes det någon, som ej vill tro solen och termometern, behöfver han endast gå ut till villorna i stadens närhet. Der stå krusbärsbuskarne gröna och på rabatterna hvimlar det af krokus och anemoner. På gatorna här inne i staden löpa småbarn omkring och plåga de förbigående med sina eviga violbuketter, grönsaksförsäljerskornas korgar äro solla med rädisor och tidningsutgifvarne se med förnöjelse, hurusom spalterna fyllas med annonser om vårartiklar. Flaggan på Charlottenborg förtäljer, äfven hon, att det är vår. Industriutställningen är öppnad. När man har insupit tillräckligt solsken och vårluft omkring hästen på Kongens Nytorv och då uret på högvakten påminner om, att promenadtiden begynner, sneddar man af öfver torget och in genom Charlottenborgs port. Så länge konstutställningen räcker, förlägges nemligen routen till det gamla slottets salar, der mötes beau-monden mellan kl. 2 och 4, der helsar man på hvarandra, konverserar och raljerar, utställer sina vårtoiletter till beskådning, betraktas och betraktar både målningarne och de utställningsbesökande, i sjelfva verket dock mindre de förra än de senare. Nå ja, om man ej just precis vandrar omkring i salarne i den speciella afsigten att grundligt studera den danska konsten, så är den temligen flygtiga uppmärksamhet man visar målningarne temligen begriplig. Utställningen är nemligen, rent ut sagdt, i år icke fri från att vara något tunn. Måhända är orsaken till detta mindre lyckliga resultat den, att våra målare vilja gömma på sina bästa arbeten till den förestående nordiska konstrevyn, måhända befinner vår danska Skola sig verkligen på retour, måhända... ja, vi lemna orsaken derhän, resultatet är, som sagdt, icke lyckligt. Man må för all del icke missförstå mig; vare det långt ifrån mig att vilja neka våra många flitiga och talangfulla konstnärer det beröm att det i deras arbeten finnes mycket förtjensttullt och mycket verkligt vackert. Jag menar blott, att man under en vandring genom de många salarne ej ofta hejdas af en tafla, som ötverraskar en, som lockar till ett försjunkande i beskådning, som kommer oss att slå döförat till vår snillrike väns qvicka skämt eller oss att alldeles förlora den vackra fröken N. N. ur sigte. I ett afseende är emellertid årets utställning ganska märklig. Målarne tyckas nemligen ha blifvit något mätta på våra gröna bokskogar. Visserligen röjer sig långtifrån någon brist på danska landskapsmålningar, men de dominera icke så exklusivt som fordom, man ser i år äfven något annat an beständigt samma tema: några träd med en bäck eller en liten sjö och de evinnerliga variationerna: morgon-, middageller aftonbelysning, solsken, dimma o. 8. v. Priset bland landskapsmålarne torde de flesta helt säkert tillerkänna Gotfred Rump; hans fyra taflor: Vår, Sommar, Höst och Vinter äro ej allenast utförda med den danska skolans hela tekniska talang, utan de röja tillika en verkligt poetisk uppfattning af de fyra årstiderna. Han har derjemte haft den lyckan, att havs lärare och mästare prof. Skargaard på utställningen endast låtit sig representeras af två — porträtter. På det hela taget synes man under det förflutna året ha haft en viss förkärlek för att måla porträtter. Äfven prot. Marstrand har hållit sig inom detta område. Der förekomma åtskilliga förtjenstfullt tecknade och förtjenstsullt målade hufvnden men hvartill hjelner detta