2—2—420 Den 11 April. Äfven vid innevarande riksdag har kon. stitutionsutskottet underkastat sig det mödosamma arbetet att söka åstadkomma ett förslag till ny presslag. Detta förslag är en omarbetning af det som vid sistförlidne riksdag ;. blef framlagdt; de då framställda anmärkningarne har utskottet tagit i ötvorvägande och gjort sig tillgodo så vidt möjligt varit. Deras antal, hvilkas omdöme något betyder, torde vara ytterst ringa som icke medgifver att den nu gällande presslagen är ytterst bristfällig. Men då en ny skall produceras fordrar man att den skall vara så sullkomlig att den moisvarar allas anspråk — både deras för hvilka den egentligen är skrifven, deras som skola arbeta under den och deras som skola skyddas af den. Ovisst är när eller ens om en sådan lag kan skrifvas. Det skulle väl tyckas som borde de hvilkas verksamhet står i den närmaste beröringen med presslagen, jag menar publicisterna, vara mest lämpliga och närmast till att åstadkomma en sådan utan alla brister. Publicisterna ha ock dermed försökt sig. I Angusti månad förlidet år samlades de här, temligen talrikt, ett presslagsförslag blef framlagdt, diskuteradt och antaget. Två af dess utarbetare sitta i Andra kammaren, men ingen af dem inlemnade det till konstitutionsutskottet, som helt oeh hållet ignorerat detsamma. Det presslagstörslag som konstitutionsutskottet nu hade framlagt förkastades mycket knapphändigt i de mindre hutvudstadstidningarne, och godkändes blott delvis i de större. Huruvida de i dessa framställda anmärkningar voro af den beskaffenhet att de, i händelse förslaget blef återremitteradt, kunde at utskottet gillas och föranledde ändringar, var tvifvelaktigt. Diskussionen i Första kammaren rörande det framlagda presslagsförslaget upptog icke lång tid. Endast vissa momenter i paragraferna 15 och 26 rörande ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll samt angående tillsättning af jury, återremitterades — antagligen emedan den åsigten rådde, eller den förhoppning åtminstone hystes, att nämnde paragrater äfven skulle af Andra kammaren återremitteras och en förmedling af utskottet kunna tillvägabringas. Man hade väntat att äfven i år skulle liftga debatter uppstå i Andra kammaren när det if-ågavarande förslaget bebandlades. Men så inträffade icke. Denna kammares ledamöter i utskottet hade föga andel i förslaget. De hade icke invalts i utskottet med ringaste afseende på de grundlagsfrågor som utskottet skulle behandla; de hade placerats der för att genom granskningen af staterådsprotokollen kunna åstadkomma en ministerkris och ett stort statsråds-fall, och de hade mycket klent redt sig som grundlagstolkare. En af utskottets ledamöter, kapt. Carlsund, frigjorde sig från all delaktighet i förslaget genom att anteckna sin reservation mot förslaget i dess helhet, och emedan hr Jöns Pehrsson icke var ledamot i utskottet, så kunde han icke der förena sig med hr Carlsund, men begagnade tillfället genast då första paragrafen föredrogs, förklarande sig ej vilja spilla många ord på förslaget, enär han hoppades att deri måtte finnas sådana bestämmelser, att det kunde förkastas, hvadan han yrkade afslag på hela tutten. Hr Victor Rydberg var den ende som med någon egentlig grundlighet yttrade sig mot förslagets ena kärnpunkt — det som stadgades i 15 F. Det är ock otvifvelaktigt ytterst svårt att finna det rätta då det gäller att bestämma hvem som bör bära ansvaret för presstörbrytelser, på samma gång man vill förekomma ansvarighetsmissbruken. Den ende, som å andra sidan uppträdde med större fullständighet, var häradshöfd. Carln, som i åtskilligt bekämpade hr Rydberg och som trodde att genom en återremiss skulle utskottet möjligen kunna lösa svårigheterna i 4 15. Hr Key talade icke denna gång i den högre stilen utan yttrade sig mera på saken än annars sker. Han erkände att det föreliggande förslaget gick i tryckfrihetsvänlig riktning, då det förra ändringsförslaget hade utgjort ett reaktionärt anlopp. Men då han trodde att skandalpressens bästa tid vore förbi, och att samhället kunde uppfostra pressen, så yrkade han rent afslag. Flera mer och mindre framstående talare gjorde sammaledes, men, som sagdt är, de lifliga talen uteblefvo och diskussionen följdes med så ringa intresse, att många ledamöter begåfvo sig till våningen nerunder. När så votering skulle anställas mellan återremiss eller afslag ä 8 15, afgåfvos för den förra meningen 74 röster, för den senare 80, och således förkastades först denna paragraf och sedan alla de öfriga, men utan votering. De nyss angifna talen 74480 göra tillhopa 144. I Lördags afton, då i samma kammare voterades i beväringsfrågan, öppnades 172 röstsedlar. Man skall tvifvelsutan tråga: hvar hade — om vi nu blott fästa oss vid dessa begge summor — de 28 som bort deltaga i voteringen igår tagit vägen? Hvar alla 28 funnos är omöjligt att uppgifva; men det vissa är att åtminstone 15 å 16, tillhörande deras antal som hade skolat rösta för återremiss, uppeböllo sig i våningen nerunder, i stället för der hvarest den medborgerliga pligten ålade dem att vistas, och vaktmästawan hann aj allar färanmmada att balla unun