Göteborgsposten – 13 april 1872, sida 2

sr ———— LL —d—I— — — Från Utlandet. Från alla håll och kanter hör man nu ter omtalas oerhörda rustningar, hvilka äro lesto mera illa bådande, som de makthatvande sotentaterna och deras män samtidigt i alla onarter uppetämma fredshymner, säsom då rhiers t. ex. i sitt aista tal inom nationalförsamlingen ej mindre än tolt gånger med emas uttalade ordet le paiz; ty just dyhka redsförsäkringar bruka utgöra säkraste tecknet till att man umgås med krigiska tankar. Frankrike rustar helt öppet; i Tyskland talar nan mindre om saken, men handlar desto mer, såsom synes af följande bref till ett wienerblad, hvari det heter: I Berlin arbetar man raskt och med omsorg: Det gäller att draga försorg om att ett nytt krig åter blir fördt på Frankrikes, icke på Tysklanus område. At detta skäl är furst Bismarck icke sinnad att uppgifva ockupationen af de frauska departementen före den bestämda tiden. Af samma anledning arbetar man så itrigt på armens omorganisering, liksom om denna blifvit under sista kriget besegrad i alla slagtningarno. De unga rekryterna ötvas mer än någonsin islånga marscher; man arbetar med största ifver på iståndsättandet och utvidgandet af Strasbourgs och Meta fästningsverk; man uppgör planer om att af Köln bilda en vapenplats at första ordningen; tändnälsgeväret måste vika för ett annat fullkomligare vapen, som kan täfla med Chassepotgeväret; genomgripande törbättringar ha vidtagits inom alla vapenslag; fältartilleriet blir tillökadt med 52 batterier; längs ostkusten utföras omfattande förskansningsarbeten; generalstaben måste underkasta sig större ansträngningar än någonsin förut. Redan långt före sista kriget yttrade Bismarck: -Ha vi blott väl fått ett krig med Frankrike, så skola vi komma att utkämpa flere krig med samma makt-. Denna asigt hyllar Bismarck ännu i denna stund, och det sätt, hvarpå Thiers uppfattar Frankrikes fredspolitik, kan endast stärka honom deri. Häraf, såväl som at en mängd andra tecken framgår, att man i Tyskland motser ett stundande krig. För att, utom i utvecklandet af sin egen styrka, bereda sig dertill, söker man ifrigt att beberrska de politiska maktkombinatignarna. Man känner nu, att Italiens konung under kriget var beredvillig att bistå Frankrike och att) armen i så fall stod på konungens sida. En sådan eventualitet för ett framtida krig vill man undvika; derför kurtiseras Italien nu såväl diplomatiskt som enskilt och i pressen af Tyskland. Hvilken tysk tidning man får tag i, innehåller bevis på den ifver, hvarmed Tyskland söker öfvertyga Italien om sin sanna vänskap och de fa ror, som skulle hota det af en allians med Frankrike. Ea tid var det Frarkrikes tvifvelaktiga diplomatiska uppträdande, sedan Victor Emanuei förlagt sitt regeringssäte till Rom, som gaf Tyskland tilitälle au framställa Frankrike som en farlig granne; under senare tiden är det Thiers otidsenliga och reaktionära handelspolitik, som tjenar till utgångspunkt tör angreppen mot Frankrike. Har Frankrike förut visat sig kallt mot Iwlien, är det dock synbart, att dess hållning nu blifvit mera tillmötesgående, tillochmed hjertlig. Till Zimga telegraferas sålunda från Paris, att Thiers och itaiienska sändebudet, riddare Nigra, haft en långvarig konferens i Jules Simons hus, hyilken skall ha afslutats till ömsesidig belåtenhet. Vidaro skall Frankrikes sändebud i Rom, Fourmer, ha erhållit ett bref från Thiers, hvari denne uppmanar sitt lands representant att försäkra den italenska regeringen om de vänskapligaste känslor trån Frankrikes sida. Slitet mellan dessa båda giljande vänner, hvilka äro hvarandrag mest förbittrade mot ståndare och af hvilka den skulle bli äfven Italiens hätskaste fiende, hvars anbud det forkastade för att ställa sig på motpartens sida, söker Italien stöd hos en annan makt för att kunna iataga en mera sjelfständig hållning. Det är väl af denna anledning, konung Victor Emannel gökt att bringa ett möte till stånd med den österrikiske kejsaren, ehuru denne haft förhinder, tills Frang Josef nu inbjudit den italienske konungen till ett besök i Ischl eller Gastein i år. Man torde således ha skäl att uppmärksamt följa töreteelserna på det diplomatiska området, ty om kriget än icke är ögonblickligt ötverhängande, är likväl dess sannolikhet i hvarje statsmans tankar — ty hvarför aunars dessa oerhörda rustningar?