Göteborgsposten – 11 april 1872, sida 1

Detta rum, som varit Roger Pencarrows sanetum. befann sig ungefär i samma skick hvari det varit under hans tid. Stora bokhyllor af ek sträckte sig från golf till tak, uppfyllda med alla slags literära arbeten. Som mr Pentweazle hade tid att se sig omkring i rummet innan squiren anlände, märkte han att två hyllor voro särskildt afsatta för juridiska arbeten — sådana handböcker i allmän lag som, lämpligen genomsedda och tolkade, böra kunna rädda sådana magistratspersoner som ej studerat lagfarenhet från att begå allt för grofva blunder Sedan mr Pentweazle gjort denna iakttagelse, föresatte han sig att intaga sin plats midt framför dessa hyllor och bibehålla den så länge han kunde. — Ej derföre, anmärkte han för sig sjelf, att jag tror att squiren lätt i dem kunde hitta någon upplysning som kunde hjelpa honom att fatta sitt beslut som jag skulle bedja honom fatta. De äro mycket bra i sitt slag, sådana der lagböcker, men de fordra ett litet studium innan man kan förstå dem riktigt, och en amatör som vädjar till dem för att få hjelp hittar lika sannolikt på den rätta vägen bland lagens irrgångar, som ett barn hvilket tagit sölder ett ur kan plocka ihop bitarne igen så att de kommo på sina rätta platser. Enligt det omdöme jag hann bilda mig om squiren den dag då jag hade nöjet promenera i hans sällskap, tror jag ej att det skall vara särdeles svårt att göra honom känslig för vigten af den ställning han innehar i grefskapet och för det oerhörda i det brott eom blifvit begånget, på samma gång lemnande honom några få och obetydliga detaljer rörande sjelfva tilldragelsen. Låt mig se, hvad var det för ett namn jag fick af bokhållaren på stationen? Sir Lawrence någonting. Jag skref up det på en bit papper, som jag skall ha inågon ficka. Åh, här är det! tillade han i det han drog upp en bit papper ur sin västficka ocb läste den. Sir Lawrence Fitzwarren, så var det.