Göteborgsposten – 9 april 1872, sida 1

han ej uppträder inför de lokala myndigheterna i egenskap af hennes åklagare, ty en sådan djerfhet skulle nog ha till följd att hon vände anklagelsen mot honom, och några ord of henne skulle sannolikt vara tillräckliga för att sända min vän Grogram tillbaka till Hobart Towu! Jag måste skicka bort honom så fort som möjligt. Och nu börjar min enda fruktan att antaga verklighet! Jag är bunden vid denne man för återstoden af mitt lif, på samma gång jag är fullkomligt öfvertygad om att han aldrig kan vara mig till ringaste nytta! Om Martha Bradstock och hennes hufvudman bli skrämda af de förberedande åtgörder jag vidtager och om de gå in på min fordran att få hälften af den skatt som de uppgräft, skall jag nödgas dela denna hälft med honom; sedan kan jag med det byte jag erhållit begifva mig till kontinenten, till någon plats som Grogram aldrig hört talas om och aldrig skulle kunna upptäcka samt der tillbringa mina återstående dagar i lugn. Men om å andra sidan denna qvinna är envis och om hennes hufvudman ej blir orolig — och allt detta beror på huru mycket eller huru litet han fått veta af Martha Bradstock och trädgårdsmästaren — skall jag utan någon ersättning nödgas afstå från anklagelsen. Jag kan väl narra en samling landtliga magistratspersoner till att häkta henne, isynnerhet som hon säkerligen ej skall komma att försvaras af någon advokat, men jag kan omöjligen utföra rättegången. Det enda vittne som skulle kunna bevisa skattens nedgräfvande vore Grogram, och han kan naturligtvis ej komma domstolen på femtio mil nära. I det senare fallet måste jag derföre öfvergifva alla vidare förhoppningar på att någonsin erhålla ens den ringaste del af skatten och måste återgå till mitt gamla lefnadssätt med den uppmuntrande tanken att jag fått detta stora djur att försörja under hans återstående lifstid. Men, tillade mr Pentweazle hoppfullt, partiet är ej utspeladt ännu, och jeg torde ännu få några goda kort på hand som kunna förhjelpa mig till tricken.