Göteborgsposten – 9 april 1872, sida 1

Nu anlände tåget och gjorde ett slut på mr Pentweazles reflexioner. Under det han tillryggalade vägen från stationen i Liskeard till värdshuset, såg den lille gentlemannen något förlägen ut, ty han visste att haus kamrat, hvars öfra gestalt han kunde urskilja i fönstret till deras rum, sannolikt skulle göra narr af honom för hans misslyckade mission. Häri misstog han sig ej heller. Han hade knappt inträdt i rummet förr än Grogram, hvars ansigte var något upphettadt, yttrade i hånfull ton : — Åh, har ni redan kommit tillbaka, sir? Det gick något hastigare än jag väntat. Ni har väl lemnat era saker qvar på stationen, förmodar jag? — Saker! upprepade den lille mannen. Hvad menar ni? Jag tog inga saker med mig. — Jag vet det; men jag trodde att ni skulle ha fört några tillbaka. Det hände mig ofta förr i verlden — att jag kom hem med åtskilligt mera än jag fört med mig bort; och jag trodde att detsamma kunde ha händt er. — Hvad har ni druckit? frågade mr Pentweazle argt. a — Öl, sade Grogram; två muggar, hvilka ni skall finna vederbörligen annoterade på er räkning. Ni tyckes ej vara mycket meddelsam vid er återkomst. Kanske att sag såsom er kompanjon, om ock endast den yngste i bolaget, får fråga om det gått efter hufvudmannens önskan? — Nej det har ej gått efter önskan, svarade mr Pentweazle kort. — Bevars väl! sade Grogram; ni kan väl aldrig mena att ni misslyckats? — Jo, jag har misslyckats, svarade mr Pentweazle. — Ah, min gode man, sade Grogram hånande, är det då ej så godt att ni sätter er att pimpla öl, eller hugger ner ett träd eller klipper ut tidningsbitar eller gör något annat för hvilket ni tycks ha blifvit framfödd till verlden? Så sade ni till mig, om ni minns, då jag kom