jag hade nöjet att ha ett långt samtal med squire Womersley. Han visade mig denna stuga och talade så gynnsamt om dess ionevånarinna att, då Jag kom att passera förbi, jag tog mig friheten att gå in och begära att få hvila några minuter. — Mycket gerna, sir, sade mrs Bradstock i det hon satte fram en stol. Var god sitt ner. Får jag ej bjuda er på en kopp mjölk? Den har nyss kommit in och torde vara vederqvickande efter er promenad. — Nej tack, jag är ej särdeles svag för mjölk, sade den lille mannen. Hvilan skall vara fullkomligt tillräcklig för att vederqvicka mig. Får jag fråga efter ert namn? tillade han efter en paus. — Martha Bradstock, svarade hon. — Huru! Bradstock? upprepade mr Pentweazle. Det är ett namn som jag tror mig ha hört förr. Hvar hörde jog det: Låt mig tänka efter. Ah, jag minnes nu. Det var en Bradstock som blef dömd för stöld någonstädes i vestra delen af landet för ett par år sedan. Var han en slägting till er? — Ne-oj, sade qvinnan tvekande. Ingen slägting till mig. — Det var väl det. Ni bör vara glad deröfver, sade mr Pentweazle. Och dock var hans hustrus namn Martha, om jag minnes rätt. Men det är väl blott en tillfällighet. Nå har ni varit här länge, mrs Bradstock? — Ej särdeles länge, sir; jag kom hit kort efter sedan den nye squiren hitflyttat. — Utan tvifvel förefaller det er besynnerligt att jag gör er sådana frågor, men jag her ett mål i sigte, och innan jag slutat skall jag säkerligen ha gjort er ännu sällsammare frågor. Ni behöfver naturligtvis ej besvara dem om ni ej vill; men jag tror det vara bäst öfverensstämmande med er egen fördel att ni besvarar dem, kanske litet mera sanningsenligt än ni hittills gjort. För det första vill jag fråga er om ni ej är beroende af er ställ