Göteborgsposten – 4 april 1872, sida 2

0-1 Eugene Schneider, bruksegare!, omtalar de un de derhandlingar som föregingo Palikaos utnämning til ng ministerpresident, då Trochu äfven varit i fråga na denne hade dervid blifvit kallad till regentinnan mer m vägrat att infinna sig. I anordningarne för lagstif ro tande kårens betryggande d. 4 September hade Troychu visat ett uppförande, som antydde bestämd likoi giltighet eller brist på vilja. rF. d. polisprefekten Pietri förklarade, att Trot. chu brukade hos sig mottaga medlemmarne af den radikala oppositionen. Redan den 9 Augusti hade dessa ämnat försöka en omstörtning, men hade hindrats derifrån genom marskalk Baraguay dIilliers energiska uppträdande. Under natten mellan den 3 och 4 September rådde en stark jäsning, och på två ställen hade förgäfves försök skett af hopen, hvaribland äfven flera af de återkowna mobilerna befunno sig, att bemäktiga sig polisposterna. Under försvaret hade stadssergeanterna sårat några personer; man afsände följande morgon (d. 4) deputationer till Trochu för att beklaga sig, och han svarade: dessa våldsamheter (af polisen) skola icke vidare förnyas; folket skall få vapen och sjelft uppehålla sin polis hvarpå hopen ropade: lefve Trochul — Utanför lagstutande kåren hade representanter från palatsets trappa gjorde tecken åt folkmassan att trånga in, under det att andra af samma parti från tribunen begärde, att vakten måtte bortskickas. Denna begäran bifölls icke men man fann ändå utväg att aflägsna densamma. De öfriga vittnesmålen denna dag äro af mindre betydelse. De handla till en stor del om Trochus förhållande under belägringen och några yttranden af Thiers, att försvaret efter d. 31 Oktober vållat Frankrike förlusten af Lothringen och tre milliarder. — Ransakningen afslöts denna dag sedan alla de af svarandena åberopade vittnen blifvit börda. General Trochu närmade sig, sedan sessionen var slutad, till generalprokuratorn och frågade honom, hvad han tänkte om målets gång! — Vi få se, blef svaret. Bland åhörarne var den allmänna tanken, att de anklagade skulle bli frikända. In stor folkmassa utanföre väntade med otålighet underrättelser från det inre, Andra dagen. D. 28 Mars. Ännu mera folk utanföre, samma nyfikenhet hos alla. Nästan samtliga de i går hörda vittnena äro äfven nu tillstädes. Det är kärandens vittnen som nu skola höras. Det första vittnet år marskalk Mac Mahon, som förnämligast skall ha att vitsorda om han, likasom uttryckande sin ledsnad öfver en förlorad illusion, fält det uppgifva yttrandet, jag trodde honom vara hederlig karlk. Om han verkligeu gjort det eller ej framgår icke rätt tydligt af vittnesmålet, som är hållet med en försigtighet hvilken synbarligen gör ettnedslående intryck på Trochu. Jag har inte kunnat säga det, yurar marskalken, hår har endast uttryckt min öfvertygelse att generalen var en hederlig man Mac Mahon förklarade dessutom bestämdt att mobilerna återsändes till Paris på Trochus yrkande. Han tår äfven en anledning förklara, att alla operationerna vid Chälons-armen anbefalldes af honom ensam, och att han allena bär ansvaret derför, samt att kejseren icke inblandade sig deruti. General Changarnier är ännu mera förbehållsam, och oaktadt både advokaternas och ett par af jurymännens direkta frågor, vägrar han bestämdt att upplysa om han kallat Trochu för en Tartuffe. Det var honom omöjligt att påminna sig hvilka yttranden han för ett år sedan kan ha fällt under ett samtal och han ville icke nu ikläda sig någon ansvarighet derför. Lika absolut vägrade han att uttala sitt omdöme om general Trochu, allt hvad han kunde säga om denne var, att det är en charmant karl, mycket älskvärd, som jag håller mycket af, en galant karl. (Oaktadt detta beröm synas Trochu och bans advokat nedslagna, hvaremot mäster Lachaud är strålande). En hel rad af vittnen följa härefter på hvarandra, uppläsande eller vederläggande flera uppgifter i de åtalade tidningsartiklarne, deribland den att Trochu skulle ha medverkat till statskuppen 1851, tvärtom hade han vid plebiscitet efter densamma röstat deremot. Å andra sidan upplyses också, att denna fiendtlighet icke ländt honom till något men på hans militära bana, ty han bar avancerat hastigare i befordringsoch dekorationsväg än nästan någon annan officer i hela armcn. Om hans personliga oegennytta berättar ett vittne, general de Vaubert, ett vackert drag. När Trochus bror dog, efterlemnande en ytterst talrik, oförsörjd familj, öfvertog generalen, som sjelf icke eger någon förmögenhet, hela omsorgen om denna. Kejsaren lät, vid underrättelsen derom tillställa honom 20, 9o träncs, hvaremot hans svägerska mottog och ännu uppbär ett understöd i form af en tobaksförsäljning.) Amiral Jurien de la Gravidres vittnesmål rörer kejsarinnans förhållande till Trochu under tiden före den 4 September. Vid minnet af dessa smärtfulla tilldragelser blifver den gamle mannen ytterst upprörd, och hans rörelse meddelar sig åt en stor del af åhörarne. Amiralen omtalar, huru kejsarinnan umgåtts med tanken att återkalla priasarne af Örleans. Hon hade alltid ifrigt satt sig emot kejsarens återvändande till Paris, ett steg hvarigenom hon ansåg både hans person och ära komma att lida. För sin egen del fruktade kejsarinnan iogenting, ty hon är från ett land der man icke brukar insultera dqvinnor. Hon hade för egen del icke haft någon motvilja mot Trochu eller hyst något tvifvel om hans uppriktighet; tvifvelsmålen kommo från ministrarne. Vittnet hade bidragit att stärka kejsarinnans förtroende för honom, och hade ännu aldrig haft skäl att misstänka hans loyauts. Ett annat för klaganden lika fördelaktigt vittnesmål är general Schmitz. Denne, som under belägringen var Trochus stabschef, uttalar sig med värma för honom och tar hans parti mot alla beskyllningar. Vittnets slutord göra ett visst intryck på församlingen: Om jag hade kunnat se, säger han, i generalens handlingar någonting som liknat ett förräderi, så skulle jag icke vara här såsom vittne; jag skulle för längeseuan ha varit hans anklagare. Bland de öfriga vittnena böra omtalas hr Jules Favre, som med anledning af Trochus dramatiska berättelse inför nationalförsamlingen om deras första möte den 4 September på eftermiddagen, att han varit hos generalen redan den 10 Augusti, men söker irskulda generalens glömska häraf. Vidare några if majrerna i Paris under denna tid, som vitsorda seneralens beslutsamhet, men på samma gång hans notvilja att föra nationalgardet till ett stort utfall, wvilket han betraktade som ändamålslöst. Det var enom nationalgardets egen enträgenhet, som han lef föranledd till affåren vid Buzenval. Några af gårdagens vitnen höras på nytt, men örhandlingarne denna dag erbjuda jemförelsevis nindre intresse. Fortsättningen af målet uppskjutes ill Lördagen d. 30. Handelsunderrättelser. I Tyskland, särskilt Nord-Tyskland, synes spe2.. DDÖYÖDAA. 4 ich