I IAUIOD I Fall. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Paris d. 27 Mars. Eder korrespondent har haft den lycka att öfvervara en del af den första dagens för handlingar och får likaledes höra en del de: som skola föregå i dag (Thorsdag). Jag sä ger den lyckan, ty inträdesbiljetterna h varit i den yttersta grad svåråtkomliga, anta let åhörareplalser i assisdometolens sessionssa är mycket begränsadt, och sjelfva pressen ha nödgats inskränka sig mer än vanligt. De är under sådana förhållanden att anse för e1 lycka att få dela en inträdesbiljett och få var: med åtminstone om haltva sessionerna af denn: rättegång, som med skäl sysselsätter hel: Paris. Hvad rörer den då? Formelt är det blot en injurieprocess, som general Trochu anlag mot hr Auguste Vitu, författaren till ett pa! artiklar och hr de Villemessant, hufvudre daktören tör Figaro. Denna tidning innehöll nemligen i Januari månad detta år under rubriken: den 4 Septembers räkenskaper en serie uppsatser, undertecknade Minos, och hvari uppnossmännen till denna revolution med hänsynslös skärpa nagelforos. General Trochu, som bör vara temligen härdad mot antallen i pressen, der han icke räknar en enda försvarare, och som emot alla dessa satt en orubblig tystnad, ansåg dock nu sin personliga och militära heder angripen och har derföre vid domstolen sökt upprättelse. Men i allmänhetens ögon har processen vida större proportioper än så. Klagandens ställning såsom tf. d. guvernör i Paris under kejsarinnan-regentinnan och f. d. president i den styrelse som hade antagit namn af Natiooalförsvarsregeringen, de framstående personligheter som å ömse sidor blifvit åberopade som vittnen, den gripande storheten i den katastrof på hvars grund förhandlingarne röra sig, sjelfva detta halfbrända palats, der dombtolsförhandlingarne pågå och hvars nedrökta och till en del instörtade hvalf kanske äro det våltaligaste af alla de vittnesbörd, som under sakens gång skola kunna åberopas — allt detta gör att processen höjer sig till en historisk akt, och om inför domstolen och lagen de anklagade äro Villemessant och Vitu, så är inför allmänheten och opinionen den anklagade ingen annan än Trochu. Medan således vid domstolen den rättsliga anklagelseakten sysselsätter sig med vissa små detaljer och anekdoter i de ifrågavarande artiklarne, mer eller miodre sanna eller uppdiktade, men i intetdera fallet af egenskap at väsendtligen förändra den dom, historien kan komma att fälla om Trochn, så sysselsätter sig deremot hos allmänbeten opinionen med detsamma som artiklarne i deras helhet, nemligen att bedöma on uffentlig man, den roll som han spelat under skakande händelser, det inflytande han utöfvat på dessa och på Frankrikes öden. De afgilva vittoesmålen under gårdagen gå ätven ut på att gifva rättegången denna allmännare karakter, och man kan vänta att, utom de juridiska frågorna, tå upplysning om allt hvad som sammanhänger med den dagens historia, då Trochu på morgonen var den ena regeringens högsta förtroendeman och på qvällen chef för den andra regeringen, som proklamerade den förras assättning; om han förut hade vidtagit alla de åtgärder, som erfordrades för att betrygga nationalrepresentationens säkerhet, och efteråt alla dem som erfordrades för att på bästa möjliga sätt utföra sitt sjeltvalda ätagande att rädda Frankrikes, Paris, den medborgerliga ordningens dyrbara sak. Alla deesa frågor röra icke på minsta sätt general Trochu såsom enskild person, utan hans politiska och offentliga personlighet, och juryns möjliga vicke skyldig skall hårdare drabba klagandens hufvud än ett skyldig de anklagade. Vederbörande hade förutsett att en sådan rättegång som denna skulle locka till justitjepalatset en stor folkhop, och alla de ingångar som stodo i förbindelse med assisdomstolen voro derlöre bevakade af starka polisvakter. Rätten skulle sätta sig kl. 111, men redan kl. 9 äro många at åhörarne på deras platser, och kl. 10 fiuones ej rum för en knappnäl i hela samlingen. I afvaktan på domstolens ankomst hade alla sina blickar riktade på vittuesbånkarne. Der sågos markalk Mac Mahon, hvars utseende så väl svarar mot ians karakter, den militäriska rättframheten och den hersouliga hederligheten utan någonting som tyder på sm mm — u högre intelligens; han språkade med amiral Jurien Åo le Ja Gravjere, i hvars person man utan hans uniform varligen kan spåra sjömannen. ha andra sidan om I 1 Mac Mahon befann sig Elsassaren, representanten ss Celler. som behandlas såsom hufvudmannen för den ss Itramontana traktionen — icke i landet ty det är I k douis Veuillot — men i kammaren. Nära derintill I I ch bredvid hvarandra, men utan att talas vid, suto J å eneral Coangarnier och Rouher, den törre numera ti nycket gammal och kroppsligt skröplig men ännu b ed mycken eld i de gråbruna ögonen som skarpt I tf: licka omkring sig under de buskiga ögonbrynen; As en sednare något mera gråsprängd än förr, men ås ed samma uttryck af på en gång enkel fryutlighet J h ch af lugn, samlad, medveten kraft, naturligtvis v ed sin oundvikliga svarta kalott på hufvudet. På r. änken bakom, alia imperialisterna: Schneider, f. d. b residenteu i lagstittande kären, som vanligt rak och na smula gammaldags sirlig men liflig och med ett uj iskt blomstrande ansigte under det tjocka hvita di året samt på det hela ett utseende som allsicke tyder på de fyllda sextiosex åren, f. d. ministrarne uj usson-Billault, tillika f. d. president för statsrådet, I H cb Brame, f. d. Seineprefekten och inrikesministern ge hdeyrena, ett vackert, godt och vänligt utseende, och 1 rademikern Camille Doucet, som oåktadt sitt borvi eriga namn har typen af en markis från Vancien så sqdimc. En annan 1. d. inrikesminister -jilla-Pivi rd ser slug och sarkastisk ut: slug men icke sar-Jat istisk tyckes f. d. finansministern Magne vara, och tic eremot sarkastisk men icke ötverdritvet slug margo 8 dAndelarre, f. d. intim på Tuilerierna och resö esentant. F. d. polisprefekten Pietri ser verkligen irmast ut som om han skulle behöfva frukta sina fö