Göteborgsposten – 30 mars 1872, sida 5

———— ——ä—q—— — Ilvarjehanda. Grosshandlare och virtuos. Til Nya Dagligt Allehanda skritves frän Luleå: För affärsverlden kan firman Olsen Steweni i Hul icke vara obekant, men möjligen bar den sig mindre bekant, att musikverlden i hr Olsen derjemte bar en virtuos, som på sitt instrument viol uppnått mästerskap. Hr Olsen är elev af Ole Bull och andra mästare och, enligt hvad vi haft tillfälle bedöma, er sådan elev, att man hardt när är slagen af häpnad huru affärsmannens prosaiska verksamhet kunnat medgifva en så fulländad utbildning af konstuären. En lycklig slump förde för några veckor sedan hr Olsen till vår stad, och han blet då underrättad om att ett här bildadt sångsällskap (damer och herrar) ämnade gifva en konsert för erhallande at ett piano. Främlingen trån broderlandet erbjöd då sitt biträde, och efter hans återkomst försiggick konserten. Hr Olsen uttörde fyra nummer På viol, sonate i F-dur, op. 24, af Beethoven, Legende, op. 17 af Wieniawski, konsert n:r 7 i G-dur, op. 76 af Beriot samt en 86nate (icke upptagen på programmet) som vi tro af Båeriot. Det var inga taskspelerier, sådana som man stundom tår höra från Ole Bull och Rancheraye, utan ett gediget spel i törening med en makalös ton i instrumentet samt ster öfverlägsenhet i tekniken. Skolans festsal var öfrerfylld af tacksamma åhörare, äfven ifrån Piteå och andra aflägsna platser. Om vi icke äro illa underrättade, har hr Olsen för narvarande en 11-ärig son i Stockholm för idkande af samma sköna idrott, hvari han sjelf hunnit så långt, och som hr O. nu är på väg söderut, skulle det utan tvifvel blifva af verkligt intresse för Siockbolms många virtuoser att göra personlig bekantskap med en amatör, som, om ban fikade derefter, lätt skulle blifva inrangerad i mästarnes led. Ärlighet varar längstis In arkitekt, br B, som i närheten af Paris eger ett landtbus, har berättat följande anekdot. När hufvudstauens portar efter kapitulationen hade öppnats, var hans första göremål att skynde ut till sin villa, hvilken han till sin stora öfverraskning och glädje fann i fullkomligt godt stånd. Men hans öfverraskning blet ännu större, då ban efter att ha kommit in i huset, hvarest han hade nödgats qvarlemna bela dess ameublement, märkte att i salongen nu fanns ser piauos i stället för ett. Olyckligtvis voro allesammans försedda med etiketter, hvilket äfven var förhallandet med möblerna, taflorna o. 8. v. Alltsammans var färdigt att afskickas till Preussen och det skulle ha varit fåfängt att göra några reklamationer. Det enda han begärde af den, som nu herrskade i hans hus — en preussisk general, — var att få behål.a två små handteckningar, som voro af hans far och derföre hade ett särskildt värde i hr B:s ögon. — Hvad tänker ni på? svarade generaler; allting bär är katalogiseradt och om någonting fattades, skulle jag bli utsatt för misstanken att ha tillegnat mig annans egendom!Ett fasansfullt ögonblick. I Filadelfia tilldrog sig i början af denna månad följande bändelse: En menageri-egare vid namn Forepaugh, som öfvervintrar der i staden, har i sin tjenst djurtämjaren Darius, åt hvilken han för någon tid sedan uppdrog att tämja två bengaliska tigrar, äfvensom två unga lejon. För detta ändamål lät Darius i södra delen af det förhyrda menageri-etablissementet uppföra en stor bur af tre tums tjocka ekstänger, hvars framsida förseddes med starka jernband. I ena hörnet af buren lät han anbringa en dörr och i midten en slags plåtbeslagen skärm, som kunde skjutas fram och tillbaka och, när så behöfdes, dela buren i tvenne lika stora rum. I denna bur inspärrades lejonen och tigrarne, naturligtvis hvardera på sin sida om skiljeväggen. Blott när de erhöllo dressyr, undanskjöts deuna. En morgon blefvo tigrarne plötsligen oroliga, skrapade golfvet och piskade sina sidor med svansarne. Då hr Darius märkte detta, skjöt han genast för skiljeväggen och innestängde sig i den ena halfvan af buren, ensam med en tiger. Denne blef synbarligen förbittrad häröfver, och då Darius för en sekund vände honom ryggen, hoppade ban med ett fruktansvärdt vrålande upp på hans axlar och tryckte honom till jorden. Darius ropade i fallet på hjelp, och flera af vaktkarlarne ilade till, men blefvo så förskräckta, att de ingenting dugde till. Emellertid låg Darius alldeles stilla, enär han visste, att den obetydligaste rörelse kunde hafva döden till följd. De andra djuren, som sågo kampen, började att fruktansvärdt tjuta, och snart blefvo skolhästarne, äfvensom elefanten Romeo, oroliga, så att vaktkarlarne en god stund icke visste, hvart de skulle vända sig först. I öfre våningen bröt sig en från Afrika nyligen efterskrifven gun? ut ur sin bur oeh flög i