följa gången af vår politiska, sociala, ekonomiska och finansiella utveckling, i hvilken han så kraftigt ingripit. Hvad denne alltid högsinnade och oförfärade statsman — som till och med af stna motståndare hedrats med benämningen: regeringens svärd— offentligt yttrat vid 15 riksdagar, under en tidrymd af mer än 30 år såsom representant och af mer än 18 år såsom medlem af regeringen, i de vigtigasto då törekommande frågor, har han icke tvekat att framlägga, och det desto mindre som han icke behöfvor äfventyra tillvitolsen att hafva förändrat tänkesött eller dagtingat med opinionerna för dagen, utan städse frimodigt och konseqvent kämpat för sina grundsatser, öfvertygad att de förr eller senare skulle vinna erkännande. Det är obestridligt att dessa tal och anföranden, afgisna af en man som så kraftfullt och framgångsrikt ingripit i vårt lands politiska och ekonomiska utvecklingsarbete, skola utgöra värderika materialier till vår inre historia.) Första bandet, som redan utkommit (det andra väntas oförtöfvadt), omfattar tiden från d. 20 Juni 1840 till och med d. 4 Nov. 1865 och upptager 51 tal och anföranden, deribland de tvenne som under sommaren 1857 atgåfvos af frib. Gripenstedt vid riksståndens gemensamma öfverläggningar angående jernvägsbyggnaderna, vid hvilket tillfälle, enligt atadgad ordning, något officielt protokoll icke fördes, och hvilka anföranden aldrig blifvit på annat sätt offentliggjorda än genom tidningarnes sammanträngda och ofullständiga reterater (det ena muntliga föredraget upptog en tid af mer än två timmar). Dessa anföranden, som äfven i afseende på formen, likasom till innehållet, voro mästerstycken i vältalighet, innehöllo en mängd statistiska uppgifter, hvilka den tiden voro ganska litet kända; men ehuru dessa grundades på faktiska förhållanden, som af ingen kunde bestridas, och ådagalade att Sverige i ekonomiskt, finansielt och industrielt afseende gjort så stora framsteg, att det kunde utan svårighet och äfven borde underkasta sig den statsskuld, som för jernvägsbyggnadernas utförande erfordrades, så angreps dessa antöranden på det aldra bittraste då något senare en bandelskris inträffade i utlandet, hvaraf äfven Sverige fick känning. Denna kris åstadkom stor förskräckelse, och äfven de kort förut modigaste affärsmännen öfverbjödo hvarandra genast i — modlöshet och man kastade sig nu med raseri öfver de ofvannämnda antörandena, hvilka tilldelades benämningen blomstermålvingar, och hvilka man — utan att sjelf ega någon, ens ytlig, kännedom om hvad de verkligen ineböllo, likväl med den största säkerhet uppgåfvo vara endast ett bländverk, framställdt i afsigt att förvilla och förleda. Dessa anfall, i hvilka afunden väl ock bade sin dryga andel, underkastade sig frih. Gripenstedt, och försmådde till och med att då i tryck meddela sina anföranden, väl vetande att han med tiden, sedan lidelserna hunnit lugna sig och sedan man uppbört att täfla i feghet och modlöshet, skulle få rättvisa. Emellertid är traditionens makt så stor, att ännu i fjor och i år fick man höra en talare i Andra kammaren (br Key) och i Första kammaren hans frände (frih, Å. C. Raab) orda om blomstermålningarne, om hvilkas verkl ga innebåll de ha lika bristfällig kännedom, som om mycket annat. Tager man kännedom om hvad sfrib. Gripenstedt anförde såsom bevis på Sveriges materiella framsteg intill 1857 — det som då kallades hånfullt: blomstermålningen — och jemför dessa fakta med dem som nu föreligga, så skall man finna, att på alls områden, på jordbrukets, industriens, sjöfartens, bandelns, äro framstegen lika tillfredsställande som förvånande. Det kunde vara skäl att fortsätta målnipgen intill den dag som nu är — materialierna äro nu allmänt tillgängliga —, men det vore kanske icke rådligt att så göra, ty om derefter en missgynnande konjunktur inträffade, så vaknade väl åter modlösheten, hätskheten och afunden. Hufvudstadens tidningar ha redan berättat, att exekutorerna af kammarrättsrådet Kinmånsons testamente, i hvilket de bemyndigades att efter godifinnande förfoga öfver all hans egendom, till konungen öfrerlemnat det dyrbara skåp, som fanns i Kinmansons bo och hvilket af konstkännare uppskattats tlll mellan 60—70, o00 rdr, ett pris som den bekante engelske konsthandl. Joseph lärer förklarat sig villig betala. Meningen är att detta konstverk längre fram skall tillfalla riksmuseum. Under en resa i Östergötland besökte kammarrättsrådet Kinmanson Adelsvärdska familjens egendomar och påträffade på en af dessa i ett obebodt rum ett vanvårdadt, men ännu praktfullt skåp, och då hans önekan att erhålla det blef känd af egaren, skyndade denne att skänka det åt sin ungdomsvän Kinmanson, hvarefter det förflyttades till Stockholm, Det var emellertid nu så bristfälligt, en mängd partier saknades och stora svårigheter mötte att få det så restaureradt som vederborde. Det konstnärliga restaurationsarbetet utfördes hufonagabv! oc Ah ne — — LA FRA st Re SR ee fkfn Li