Bref srån Stockholm. (Korresp. till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 25 Mars. Anledningen hvarföre jag icke på någon tid hemsökt er med något bref är dels att jag icke velat gå min allvarsamme kollega, er andre korrespondent från hufvudstaden, i förväg, och dels antagandet att icke flera märkliga händelser tima bär än som af honom kunnat uppsamlas och tillgodogöras; men då jag erfar att åtskilliga händelsekorn undfallit hans uppmärksamhet, så tillåter jag mig att taga dem tillvara. Riddarhusets ståtliga med adelssköldar rikt beklädda sal har åter sedan någon tid varit öppnad för Sveriges ridderskap och adel, som nu för andra gången samlats här, men icke som förr så ofta till öfverläggningar och besluts fattande om statens angelägenheter, utan till Åadelsmöte, hvilket bar karakteren af bolagsstämma, men likvisst af temligen stora d:mensioner, enär riddarhuset eger en ganska stor kapitalförmögenhet och en mängd fonder afsedda för nyttiga och välgörande ändamål. Hela kapitalförmögenheten uppgår till nära 1,700,000 rdr och har alltid vårdats med så stor omtänksamhet, att inga andra nämnvärda förluster uppstått, än de som varit en olycklig, men oundviklig följd af hvad inom värt penningeväsende fått namn af realisationer, hvarigenom legater, eom då de stiftades utgjorde ganska betydliga belopp, numera reducerats till ringa penningevärde. Det är emellertid något egendomligt att besöka adelsmötets sammankomster. Riddarhussalen har bibehållit hela ein gamla högtidliga prägel. Längst framme i salen qvarstår den gamla, dyrbara, med purpursammet beklädda elfenbensetolen, i hvilken så många landtmarskalkar suttit och ådagalagt det beundransvärdaste tålamod. Landtmarskalken försvann med ständerinstitutionen, men i den antika stolen — målet förr för så mångas itriga åtrå — sitter nu en ordförande, som förr varit landtmarskalk och som i hela sitt yttre, sin ton och hållning likasom påminner den svenska adeln om Virgilii ord: fuimus. Då han efter afslutad diskussion höjer och fäller klubban, så sker det med samma högtidliga allvar som förr; ledamöterna äro precist lika högtidligt allvarliga, samma retorik, samma metod vid uppropen till voteringarne, samma grundliga utredning af frågorna ehuru de nu äro af ojemförligt mindre vigt, enär de nu blott afse adelns egna angelägenheter; enda skilnaden är att då törr hvarje talare inledde sitt anförande med orden: kbögvälborne hr grefve (eller friherre) och landtmarskalk, böglofliga ridderskap och adel, så är nu ordet Åjandtmarskalkutbytt mot ordförande, ehuru det väl kan härda att en eller annan tillhörande den gamla stammen som lefver i sina minnen ännu någon gång af distraktion säger landtmarskalk. Om någon ännu för 6 år sedan skulle sagt: 1872 skall inträffa att tre jernvägsbyggnadsföretag utlöras samtidigt inom samma provins, det ena af staten, de begge andra af enskilda bolag, så skulle allt klokt folk utropat: Omöjligt! Men nu kommer dock det omöjliga att inträffa. Staten bygger på Upsala-Salabanan, Margretehillsbanan skall snart påbörjas, och äfvenså den mycket omtvistade Stockholms bergslagsbana. Icke utan oro motses dock att så stor arbetsstyrka nu genom jernvägsarbetena tages från jordbruket, En skicklig och erfaren ingeniör har beräknat att den arbetsstyrka som nu tages i anspråk på alla dei olika trakter af riket under utförande varande jernvägarne, uppgår sammanlagdt till 18 å 20,000 personer, och det är gifvet att de utgöra de mest arbetskraftiga. Huru väsendtligt annorlunda och fördelaktigare för staten skulle det icke varit om riksdagen under åren 1868-70, då arbetslönerna vora låga och rik tillgång på arbetssökande tanns, hade gripit sig an och med större kraft bedrifvit arbetena på de statsbanor som i alla fall måste byggas. De hade nu eller senast ill nästa år kunnat vara fullbordade. Då nade staten undvikit, hvad som nu måste inräffa, att nödgas ännu flera år konkurrera ned de enskilda bolagen om både arbetare ch materiel, hvilken senare, såsom bekant är, ifven högst betydligt prisstegrats. Men nu