ihop med klämmen, med hvilken han till kammarens stora munterhet skämtade skoningslöst och trodde på ett mera tydligt och lättfattligt kommunalspråk skunna återgifvas sålunda: Åatt då de kommuner som vi representera äro sådana våp, att de icke kunna sköta sig sjelfva, att då vi, deras representanter, äfven äro sådana våp, att vi ej veta hvad vi vilja, så bedja vi E. M:t i nåder utsärda en lagförklaring i den syftningen. Kapten Mankell hade inom utskottet tillhört majoriteten af det skäl att kommunerna icke hade någon verklig sjelfstyrelse, enär de icke hade sjeltbeskattningsrätt; och denna paradox försvarade han vidare på det sätt, att beskattningsrätten utöfvades af ett fåtal — de bemedlade. Att det är dessa som äfven utgöra de pålagda kommunalskatterna var icke för honom nog; han tycktes vilja att de obemedlade skulle vara med om att bevilja skatter i hvars utgörande de ej taga del. Detta stöter icke så litet på kommunism. Då ntskottets förslag icke försvarades af mer än tre och af hr Mankell på ofvanförda kuriösa sätt, så kunde man förutse att det skulle falla vid voteringen, och så skedde äfven med 67 röster mot 30. — co LÅ