AV VO Bat I Kommunallagarne, or förändrade bestämmelser vid val af stadsful mäktige och om ordförandeskapet i skolrådet de mänga talarne lade ömsom styrbord oc ömsom babord hän, några styrde till och me på grund, under det att åtskilliga höllo sig p flott vatten jemt. Men uppriktigt sagdt — diskussionerna voro, likasom frågorna i och fö sig sjelf, genomgående tråkiga, för åhörarn åtminstone, tills ändtligen, när det led mot tio tiden, en diskussion uppstod, som tack var grefve Sparre blef ganska munter, så att båd kammarens ledamöter och åhörarne utbröto flera lifliga skrattsalvor. Och likvisst var den fråga som behand lades mycket allvarsam och den som väck den en af kammarens allra allvarsammast ledamöter. Brukspatron Ehrenborg angreps redan fört början af sistförlidne riksdag af en stor or rörande kommunernas befogenhet, och fö att tå den begränsad och närmare bestäme väckte han en motion som likvisst icke upp togs i kammaren, hvarefter han framställde er interpellation, som af civilministern besvarades men hvarmed hr Ehrenborg icke blef nöjd Han upptog derföre vid innevarande riksdag återigen sin älsklingsid6: begränsningen a kommunens beslutanderätt rörande dess gemensamma hushållningsangelägenheter. En mera anspråkstull man hade tvifvelsutan satt sig ner och sjelf uppgjort ett förslag huru denna begränsning skulle formuleras och således hvaruti den skulle bestå, hvilka de gemensamma hushållningsangelägenheter voro med hvilka kommunen icke finge befatta sig o. s. v. Men hr E. är en försigtig man och ville icke begitva sig ut på halisen, utan tyckte bäst vara att regeringen finge dermed sysselsätta sig på en ledig stund, hvarföre han blott motionerade att riksdagen skulle hos K. M:t anhalla om en proposition med förslag till sådan ändring eller förklaring af kommunallagarne, att de ärenden hvilka böra hänföras ull kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter blifva närmare bestämda och begränsade. Lagutskottet — dock icke enhälligt — accepterade hr Ehrenborgs ide, räddade den och sig sjelf äfven; ty utskottet aktade sig ätven ganska väl för att ens antyda hvaruti de påyrkade begränsningarne skulle bestå. Riksdagen skulle helt enkelt beställa ett sådaut lagförslag hos regeringen, som naturligtvis äfven skulle tillverka ett sådant. Sannolikt var det i avledning af ett liknande fail i Förenta Staternas förbundsförsamling som Benjamin Franklin tog sig friheten algifva följande yttrande: En af mina vänner som var en mycket försigtig man skref till sin sk räddare och beställde en rock. Gör den så stor att jag kan begagna den äfven om jag sk ulle lägga ut, men icke så stor att den får utseende al att icke vara gjord åt mig; item af så varmt tyg att jag kan begagna den om vinterv, men icke at så varmt tyg att den blir obrukbar om sommaren; item till billigaste ris, men likväl af allra bästa beskaffenhet; men dll icke missnöjd om då jag mottagit den, ni får den åter, i fall den icke motsvarar mina högst billig: anspråk. Det var uvgetär ett sådant lagförslag som hr Ehrenborg och lagutskottet ville beställa Ä geringer Det skulle naturligtvis icke inka munernas sjelfstyrelse när den går i on klok riktniog, utan blott hindra dem att kena öfver skaklorna, att angripas af apekul ationsraserik, att kasta sig in på väfventyrliga företag-. Att kommuner verkligen kunna utsättas för sådana eventualiteter är otvitvelaktigt, men huru skall det väl bli möjligt att hindra det genom en författning, eå vida den ej upphäfver sjelfstyrelsen? Hvilka inom kommunen skola afgöra om ett företag är äfventyrligt? Och huru skall i en författning kunna bestämmas hvilka företag tillhöra denna kategori? Stockholms kommun kan inlåta sig på ett töretag som alls icke är ätventyrligt for den, men samma företag utfördt af Trosa kommun skulle bli ej blott äfventyrligt utan rent af ruinerande för de af spekulationsraseri angripna Trositerna; men skulle man derföre vilja beröfva både Stockholm och Trosa eller endera dess sjelfstyrelserätt? Men man mäste tillse att minoritetens rätt icke undertryckes af majoriteten, menade ar Ehrenborg och lagutskottets majoritet likaedes. Då blefve väl nödvändigt stadga att varje företag erfordrar kommunens enhälliga peslut? Vore väl derigenom hvarje skymt af ara förebyggd? Ar det då icke tänkbart att en bel kommun kan angripas at spekulationsaseri och derunder enhälligt besluta rätventyriga åtgärder? Det var gifvet att i Andra kammaren kulle hr Ehrenborgs och lagutskottets framtällning röna motstånd, och landsböfding Asker, prof. Ribbing, hr Nils Larsson, Sven Vilsson och d:r Leijer gjorde sig mycken nöda att öfvertyga motionären och häradahnfa