SF fw —2 sm 29 8 41,8 — 42 VSV. 1 DOimmå. 4.228 , 2 22 5 VSV. 2 Mulet. — i . 46.2 i 37 V. 1 p:o. — 4 — — a t Veckokrönika. En blyg förmodan. — Tenterkabaler i snödrifvorna. — Någonting, som hotar oss. — Sjukeller fattighus? — Den Giriger. — Teaternyheter. — En slutbal. — Slut med alla stämplingar! — Anekdot. — —— Skulle vi möjligen vara qvitt snöstormarne för i vår? Låtom oss hoppas det, ty det har varit mindre trefliga veckor de båda senaste, vi upplefvat. De mest tragikomiska skildringar ingå nu ifrån alla håll, om huru bantåg fätt sitta qvar i snödritvorna i flera dagar, buru hela byar varit till den grad öfversnöade att innevånarne nödgats begagna skorstenarne till utgång, huru tjogtals resande natt och dag varit inpackade i några små, kalla kyffen, om gästfribet utan lika på ett herregods i grannskapet, om en inställd deklamatorisk-musikalisk soirö i — köping. Det sista är en rätt klassisk historia. Till nämnde plats, der en oöfverstiglig snömur under flera dagar afstängde all vidare fortkomst, anlände, jemte en mängd andra olyckskamrater, en af de första stormdagarne vott resande teatersällskap, namnet på dess direktör gör ju ingenting ull saken. Gemensam olycka sammanför menniskorna och redan efter törsta dagen hade ,Thalias prester och prestinnor knutit närmare bekantskap med sina reskamrater, af hvilka de flesta voro resande Merkurii-söner. Gud, hvad här är tråkigt? ljöd det trån alla håll och dessa ord trängde djupt till teaterfolkete hjertan. Tråkigt, tråkigt, då de tunnos på platsen, omöjligt! Så kunde, så fick det ej vara .... Och redan påföljande morgon öfverraskades den lilla kolonien af att se skriftliga tillkännagifvanden uppslagna på stationshusets knutar, hvari allmänheten erbjöds att samma dags afton bevista en liten improviserad dramatisk-musikalisk soirs i värdshusets stora sal. Underrättelsen mottogs med jubel och passa gerarne i —köping borjade läogta efter denna anspråkslösa konstprestation med lika stort intresse som för någon tid sedan Stockholmarne efter Allt för fosterlandet. Stor blet derföre öfverraskniogen, att icke säga nedslagenheten, då på eftermiddagen de lockande plakaten voro bortrifna och istället andra ditsatta, som kort och godt förklarade att den ifrågavarande soirön. på förekommen anledning, ej kunde ega rum. Hvad hade då inträffat? Hade sällskapets Elmland frukosterat för starkt på förmiddagen eller hade dess fru Michaen at vinterkylan förvandlats till en primadonna med tre toner? Hade dess fru Hwasser kanske blifvit vanvördigt bemött af Merkurii-sönerna eller dess Fredriksson förklarat sig indisponibel, i saknad af tillräckligt eleganta inexpressibles? Ingalunda, sällskapet befann sig såväl i yttre som inre måtto förträffligt, men ändå hade det sörfärligaste, som gorna kunde hända, inträffat. Hvad då? Jo, med middagståget hade anländt ett — annat resande teatersällskap?. Dess medlemmar kunde naturligtvis ej utestängas irån den beramade soirön ... de skulle infinna sig mm mr — — tu5 EUO m rr BA MM MH — ——WW — — — — — me mA mm Mm mb mo mem LL en corps ... skulle börja kritisera ... kanske öfverlägset dra på munnen och axlarne... Hu då! Vi tycka oss nästan se det!... Förste älskaren far med handen genom de yfviga lockarne och framläspar ett förargligt: Paa-h!... första älskarinnan vexlar blickar med sin väninna, hon som alltid spelar intriganta damer, båda bita sig i läpparne och dölja ett hånskratt bakom näsdukarne ... direktören sjelt borrar ner ansigtet i halsduken, spärrar upp ögonen och låter dem sedan rulla utefter åskådarobäskarne, så tydligt som möjligt dermed uttryckande: Bevars, mitt herrskap, sådant dratvel...! Nej, aldrig... aldrig... skulle vi kunna utstå det! Dylika tankar hade utan tvifvel genomfarit den först anlända teatertruppens samtliga medlemmar och detta var egentliga orsaken, den enda förekomna anledniogen till att soirn blef inställd och kolonien fördystrad. Sens-moralen häraf blir, att af alla fientliga trapper, som kunna ställas gentemot hvarandra, torde tvenne resande teatertrupper vara de oförsonligaste, de mest fientliga. -Gånge hatt till och hufva ifrån, hette det en gång i vår gamla lagbok i fråga om arfsrätten. Snart torde vi, manfolk, bli nödsakade att kasta om ordalydelsen i detta gamla lagstadgande. Det förljudes nemligen ej blott från Tyskland, från Berlin, utan äfven från Danmark, från Köpenhamn, att hrr hattmakare höjt priset å hattar, på förra stället med 25, på det senare med 10 4. Tänker man sig nu förhöjningen i en något så när likformig regression, skulle vi häri Sverige dock få betala 5 högre för detta mindre vackra än oundgävgliga plagg. Att början till detta attentat mot våra hjernkontors häsdvunna felböfverbyggnad utgått från hufvudstäderna, ligger i sakens natur, från Stockholm skall det nog innan kort ätven sträcka sig till landsorten — men då, hrr hattmakare, viljen I på detta sätt stöta oss för hutvudet, så öfvorgå vi alla till mösspartiet. A bas le chaplau. shapeau bas! Fram med hufvan! Söken ej att försvara er, mina herrar, äfven vi kunna bilda en Frihetstid? och skola bestämdt alltid få rätt i hufvudsaken! Vår hederliga Pantåneinrättning, som ett ögonblick stod hardt nära att bli utan tak öfver hufvudet, har nu, tack vare stadsfullmäk