Göteborgsposten – 28 mars 1872, sida 2

Des säges, att den bekanta författarinnan mrs Harriet Beecher-Stowe skall vara afliden. Det fanns en tid, då detta namn avätvade på allas läppar, då den tendentiösa romanen Onmkel Toms Stuga slungades som en brandfackla ut i verlden och framkallade en djup sympati för de så grymt behandlade svarta, sålunda utgörande en ej ovigtig länk i den muntliga och skrittliga kamp mellan abolitionister och slafegare, som senare förde till utbrottet af det oerhörda borgerliga kriget i Amerika. Den med tendensforf:s feberhetta skrifna boken tål visserligen redan nu, hvad innehållet angår, åtskillig afprutning, men den skall dock städse qvarstå som ett märkligt fenomen för vår tid, såsom dels betecknande tendensromanens stora inflytande och dels afläggande nytt bevis på att qvinnan äfven skaffar sig sin roll att utföra, då det gäller lösningen af ett eller annat samhällsproblem. Harriet Beecher föddes d. 14 Juni 1812 i Lilchfield i Connecticut, Amerika, der hennes far, som befann sig i torstiga omständigbeter, var prest. Han upprättade ett lärarinneseminarium, under det Harriet jemte en äldre syster höllo en flickskola, tills den förra år 1835 gifte sig med prof. Stowe, som var lärare å seminariet. Seminariet, i Wallnuthill, frodades i lugn och fria i nägra år, hvarunder Harriet gaf litvet åt flera barn, då Lyman Beecher en dag sattade eld för negeremancipationens sak. Alla lärarne vid seminariet lifvades för samma eld; propaganda gjordes inom och utom seminariet, hvilket dock led så mycket, att alla eleverna lemnade det, och detsamma måste uppgitvas. Hennes man flyttade nu med henne och barn till Andover i Massachusetts, der han blef lärare vid läroanstalten för teologer. Här utgat hon LUucle Toms Cabin, hvars framgång blef sabelaktig. Den upplefde i Amerika flera upplagor på kort tid, den såldes i England på ett år till ett antal af mer än 300,000 exemplar och öf versattes på alla europeiska språk. Sedan dess har förf. utgitvit en mängd arbeten, hvilka likväl icke gjort någon synnerlig lycka, kanske med undantag af hennes sista böcker, innehällande små teckningar ur det husliga lifvet, i hvilka hennes maner dock ätven är tendentiöst. För ett par år sedan begick hon det missgreppet att på ett okritiskt sätt anfalla insidiost den store engelske skalden lord Byrons minne, hvilket anfall framkallats at hennes allt mer och mer sirapistiska verldsäskädning. Med henne bortgick dock en ädelt menande ande, som i tiden dock gjorde för ett ögonblick mera uppseende än hon i grunden sortjent. —