AA — Göteborg d. 28 Mars 1872. Under sistförflutna veckan har riksdagen sysselsatt sig med anslagen under åttonde hufvudtiteln (ecklesiastikdepartemente). Man har redan från annat håll fästat uppmärksamhet på det mindre vanliga förhållandet att Andra kammaren härvid visat sig mera frikostig än den Första för befrämjandet af kulturändamål. En dylik företeelse är väl ej alldeles utan föregångare. Sålunda erinra vi oss från sistliden riksdag att förslaget om upprättandet af adjunktsbetattninngar i nordiska språk vid universiteten afslogs af den främsta, men bifölls af den andra utaf riksdagens afdelningar, ehuru den kungliga propositionen omsider segrade vid gemensam votering. Man kunde emellertid då ega anledning till den misstanken att denna hastigt uppkomna och sporadiskt ådagalagda benågenhet att understödja ideela syften berodde på en, möjligen omedveten, lust att atväpna den ovilja, som omisskänneligen röjde sig hos nationens flertal deröfver att vår vigtigaste kulturfråga, frågan om landets försvar, blifvit at Andra kammarens majoritet bortfuskad. I sådant fall hade ju, om försöket lyckats, ändawålet vunnits för särdeles billigt pris. Desenast förefallna omröstningarne göra det emellertid till en pligt för hvar och en att öppet erkänna misstanken hafva varit ogrundad, ty Andra kammaren har äfven nu, då ingen försvarsfråga förelåg, visat verkligt intresse för den andliga odlingen inom fosterlandet. Det törefaller oss tillochmed att en hög grad af sanning ligger i hr Mankells påstående att vid en af dessa anslagspunkter frikostigheten blifvit väl långt drifven. Det är oss sällan förunnadt att stå på samma linie som denne ärade representant i fråga om bedömandet af vårt lands politiska angelägenheter. När detta nu en gång undantagavis ÄÄANAAAAAÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLLLL öpZLELLELLexJ