hvilket är tillräcklig lärdom för de bästa bland oss, utan hon skall skicka honom till en skola der han får lära latin och franska och alla slags farliga saker. — Är detta verkliga förhållandet? sade mr Pentweazle. — Ja, sir; tjensteflickan omtalade det för några aftnar sedan, och hon hade dagen förut hört det af mrs Bradstock sjelf. — Ah! sade mr Pentweazle, det är verkligen förskräckligt. Men de bästa vänner måste skiljas, gentlemän, och som vi ha göromål måste vi nu begifva oss tillbaka. Derefter tog han afsked af sällskapet och begaf sig, åtföljd af Grogram, derifrån. Grogram väntade att hans följeslagare omedelbarligen skulle uttala några anmärkningar rörande det som de nyss erfarit; men den lille mannen gick framåt utan att yttra ett enda ord. Slutligen öppnade Grogram sjelf ett samtal. — Nåväl, sir, hvad tror ni om det här? sade han. — Tror om det? upprepade den lille mannen lugnt i det han småleende såg upp mot honom. Jag tror att vi fått fatt i rätta ändan af härfvan, min gode man, och att det ej skall dröja länge innan jag reder ut den. — Ni tror då att mrs Bradstock har något att göra med aflägsnandet af skatten? — Någonting att göra dermed? sade mr Pentweazle; jag är fullkomligt säker på det. Hörde ni ej allt hvad det der folket sade om att hon var stolt — om att hon ej var beroende af sin plats som grindvakterska utan hade egna penningar — om att hon skulle sätta sin son i en skola och gifva honom uppfostran, ej en sådan uppfostran som vanligen meddelas söner ur hennes klass utan en gentlemans? Hvar har hennes egna penningar kommit ifrån, Grogram? — huru kan hon vara i stånd att gifva sin son en högre uppfostran? Uppfostran kostar penningar och mycket penningar, hvilket ej ni men jag känner till. Hvarifrån ha dessa penningar kommit svara mig på det? (Forts).