— Ån verkligen? sade mr Pentweazle. Mark Wakefield! Och hvem är Mark Wakefeld? — Mark Wakefield är trädgårdsdräng, sir. — Trädgårdsdräng? — Ja, och som redskapshuset är beläget straxt bredvid södra grindvaktarstugan, så är det naturligtvis nödvändigt för honom att gå dit ofta, sade Parker med ett grin. — Alldeles, sade mr Pentweazle; redskapshuset ligger straxt bredvid södra grindvaktorstugan som ni säger, och Mark Wakefield är trädgårdsdräng. Je, jo! Och hon är väl just en sådan qvinna som kan passa till hustru åt en arbetare? — Hon har något höga funderingar, tror jag, sir; för det mesta är hon för sig sjelf och har en något stursk hållning — värre kan ingen säga om henne; men det påstås att hon ej är alldeles beroende på sin plats. Har 55. penningar, ser ni, och det gör henne kanhända litet stolt. — Aha! sade mr Pentwedzle i det han gaf Grogram en slug blick; hon har egna penningar — aha! — Parker har begagnat ganska milda uttryck, inföll nu den fete mannen. Mrs Bradstock är ej litet stolt, och hon har hvad jag kallar en högfärdig hållning. Och den der historien med hennes gosse sedan — — Hvad är det med honom? frågade mr Pentweazle. — Jo, en af tjensteflickorna med hvilken hon står på vänskaplig fot var nere i min bod för ett par aitnar sedan, sade den fete mannen, och hon omtalade för mig att mrs Bradstock skall låta honom få uppfostran. Hvad tycker ni väl? tillade den fete mannen. — Låta honom få uppfostron! sade Parker och de öfriga af sällskapet. — Låta honom få uppfostran! upprepade den fete mannen med en min af fasa. Det är ej i någon skola här nere hon skall sätta honom, en skola der han kunde få lära sig läsa, skrifva och räkna till och med division,