A WWAr — sker, kännes det nästan som en inre förpligtelse att uttala sådant, synnerligast då, såsom här är fallet, ham blifvit utsatt för ett i vår tanke oförtjent tadel derför att han med skärpa och ifver försvarat sin dissentierande mening. Frågan gällde ett statsanslag på 10,500 rdr till illustrerade planscher för arbeten dels öfver Cystideernas och Echinidernas byggnad, dels öfver Floridabugtens och Spetsbergens Bryozoer-. Af denna summa skulle Cystideerna och Echiniderna erhålla lejonparten, ty deras behöriga illustrerande erfordrade ej mindre än 8500 rdr. Naturligtvis kan det ej falla oss in att bestrida, det äfven dessa utgifter hafva sin nytta med sig: Kännedomen om hvilket som helst bland de skapade tingen, huru lågt desamma än månde må i skapelsens kedja, bidrager dock till kunskap såväl om det hela som om mästaren. Men det är en god regel, hvilken bör iakttagas af staten ej mindre än af den enskilte, att verkställa det nödvändiga framför det nyttiga, det mera nyttiga framtör det mindre nyttiga. Finnas då ej andra mera vigtiga kulturpligter ouppfyllde tör vårt land än den att besörja afmålandet af de nyssnämnde smådjuren? Vår nations ära skulle säkerligen bli större hos främmande folk, om vi kunde förete inom vårt land t. ex. verldens bäst ordnade folkundervisningsväsende, än om vi lemna, låt vara höget värderika, bidrag till Echinideernas byggaad. Den ifrigaste försvararen af förslaget, hr Hedin, upplyste dessutom under diskussionen att ingen svårighet funnes att få våra vetenskapsmäns arbeten publicerade i främmande länder, ehuru dermed ock den ära, som landet skördar at dessa arbeten, gingo öfver till utlandet. Förhåller det sig verkligen så, som hr Hedin uppgaf, att tillfälle kunnat beredas för ifrågavarande svenska vetenskapsmän att erhålla sina arbeten med tillhörande planscher utan afgift till trycket befordrade i utlandet, kunna vi ej finna annat än att sådant också bort ske. Aran kommer dock till slut att tillhöra författaren och genom honom hans fosterland. Att afhandliogar af detta slag befordras till trycket affattade i något af de stora kulturländernas språk, torde till och med utgöra ett vilkor för att de skola kunna åstadkomma afsedd nytta. Blott under sådan förutsättning blifva de nemligen tillämplige för de vetenskapsmän, hvilka i sin ordning skola vidare föra fram de vunna resultaten. Ett ordinarie anslag finnes dessutom i Sveriges rikstat till lärda verks utgifvande. Om ock under denna rubrik för tilltället skulle saknas medel för utgifvandet af cystideerna m. m. — vore ej möjligt att dermed kunnat anstå till nästkommande år? Hela saken kan förefalla obetydlig. Men det synes oss vara af vigt att det nyvaknade eller åtminstone betydligt stärkta intresset hos vår riksdags Andra kammare för ideela systen ej bortplottras eller ledes på afvägar. Att en missriktning härutinnan kan förekomma, derå aflade en ärad samtida, som med djupt vemod såg riksdagen votera betydande anslag till försvarsverket, nyligen ett glänsande vittnesbörd. Han föreslog nemligen att en del af dessa summor i stället skulle användas för en allmänt europeisk expedition, på svensk bekostnad, afsedd för att anställa forskningar ri Egypten, Mindre Asien eller andra länder-. Det donquixotiska i detta förslag ligger förmodligen klart för hvarje oförvilladt öga, men för vår del skulle vi anse ett dylikt handlingssätt äfven pligtförgätet — antaget att fonderna för utrustandet af den internationella egyptologiska expeditionen endast kunnat vinnas genom försummandet af Sveriges försvarsväsende. Det anslag, som af Första kammaren afslagits; men at Andra kammaren beviljats inom ifrågavarande grupp af ärenden, är ett af hr Nordenskiöld motioneradt och åsyftande att möjliggöra en komits, den der skulle ingifva förslag till ombildningen af Stockholms högre läroverk för teknisk fackbildning till en enda stor undervisningsanstalt i naturvetenskaperna. Vi erinra oss sällan hafva läst någon motion, hvilken mera varit at förhållandena framkallad än denna. Alla parter skulle dervid vinna och reformen kunde åstadkommas utan någon nämnvärd tillökning i redan utgående penning— — — SOM någon kan 5ne.. 22 2 38