Göteborgsposten – 27 mars 1872, sida 2

THallub. — —Wk—A — Frän Utlandet. UInder andra franska kejsardömet utgäfvos flera romaner under pseudonymen Pabber K, hvilka blottade en mängd missförbållanden inom katolska kyrkan. Dessa arbeten gjorde stort uppseende och framkallade väldiga stormar inom ultramontanernas läger, utan att regeringen dock uppträdde deremot, så vidt vi kunna minnas. Men nu, under republiken, låter det annorlunda. Tidningen Tribune i Bordeaux har under någon tid innehållit en följetong af samma förf. med titeln Mysteres dun evåöche. hvilken blottar on mängd missbruk, som förekommit inom biskopsstiftet Bordeaux. Erkebiskopen Donnet derstädes har förmått myndigheterna att anställa undersökning i Tribunes lokaler, tydligen i afsigt att få reda på hvem förf. är, hvars anonymitet hållits så väl dold och hvars penna vållat presterna så mycken förargelse. Man känner ännu icke, huruvida planen lyckats, men man ställer dock saken i samband dermed, att en prest vid kyrkan Saint Andr6 i Bordeaux, abbå Junqua, i en öppen skrifvelse till erkebiskopen förklarat sig utträda ur gemenskapen med Rom och i stället ansluta sig till gammalkatolikerna. Han tllägger, att han i sin bostad, Rue de Verneuil n:o 11 i Bordeaux, bildat en -actionskomits, hvilken står i förbindelse med andra dylika komiter. Sådana komitåer finnas, säger abbön, i Paris, Spanien, Schweiz, Italien, Tyskland, Ryssland, Belgien, England och Förenta Staterna, der de ötverallt arbeta i gammalkatolsk riktning, d. v. s. emot den ofelbare påfven. Så snart våra hjelpmedel det tilläta, heter det vidare i skrifvelson, det vill säga snart, skola vi ha våra kyrkor och den sanna kulten, men vi erbjuda, ifrån och med denna stund, åt hvar och en, som tänker som vi och dömts af ofelbarhetspreeterskapet, allt det bistånd, som en sann kristendom i alla tider ställt till de trognas förfogande. Abbn har, ej nöjd härmed, äfven utsärdat en vädjan till innevånarne i Bordeaux, hvari det heter: Under invasionens olycksdagar togen j initiativet till ett förtvifladt motständ mot inkräktaren. I gåfven edert guld och sänden edra söner att utgjuta sitt blod på stridsfältet. I dag börjas åter en ny anrträngning; Preussens preussare ba följts af Vatikanens preussare. Dessa senare äro lika upprörande för moderna och franska ider. De känna hvarken till revolutionen eller patriotism; de äro jesuiter och romare, icke gallikaner och fransmän. De önska uttrampa tosterlandets id och att i stället för densamma, som är en nations lif, sätta romanism, kosmopolitisk jesuitism. Emot denna internationala jesuitism föreslår abbå Junqua, att man skall vidtaga trenne saker, hvilka vi här återgifva, anmärkande deras slående likhet med gammalkatolikernas fordringar i Tyskland, Italien och Spanien m. fl. länder, oafsedt den lokalt nationala fårgen. Den första: att afgifva en högtidlig protest emot Vaticanens dekret om Syllabus och Credo, hvilka ligan söker att olagligt påbjuda och acklimatisera i Frankrike. Den andra: att kringskicka till alla städer i Frankrike och till det statsdepartement, som är den laglige beskyddaren af den gamla kränkta franska revolutionen, formeln för en sådan protest, för att den må antaga proportionerna af ett ofantligt och enstämmigt, nationalt motstånd. Den tredje: att bistå de girondistiska prester, för hvilka vi åro ett eko, att genomföra den sanna religionens seger öfver det romerska afguderiet, den sanne Gudens öfver den falske, det nästa nationalkonciliets öfver kabalerna från Vaticanen, den sanne Kristi tempel öfver romanismens moskå, tankefrihetens öfver själens slafveri, vetenskapens öfver obskurantismen, civilisationens öfver barbariet, 1789 års revolutions öfver Syllabus — kortligen, Frankrikes och fransmännens öfver deras afsvurna fiender hemma och borta. Män i Bordeaux, vi hafva tvenne stora system framför i oss: ett som uttryckes med ordet jesuitism, och det andra med ordet demokrati. Af den hållning, som j skolen antaga, beror kanske det enas eller andras triumf — d. v. s. landets uppkomst eller fall. I Tyskland återigen har den bekante katolske professorn Döllinger i Miinchen hållit en del nya föredrag, i hvilka han yttrar sig skarpare än någonsin emot påfven. I en föreläsning om reformationen erkände han öppet Lutbers förtjenster, hvilken han kallade för det största snille, en intellektuel Titan, och en af de bästa män Tyskland någonsin egt. Under det att, sade han, Luther talade ingifven at Anden, endast stammade hans moståndare; under det han rensade kyrkan, sjönk Rom allt djupare i korruption. I sjelfva verket gillade Döllinger det mesta af hvad Luther gjort, endast klandrande att han upphäft episcopalembetet och dermed brutit kontinuiteten i den apostoliska successionen; hvadan han således gillade den anglicanska kyrkans etällning. Dessa ord från Döllinger, hvars hållning ännu för ett år sedan var så försigtig och betänkzam, ha naturligtvis väckt en oerhörd senation.