Göteborgsposten – 27 mars 1872, sida 1

det är möjligt — ehuru jag förmodar ni skall säga att det ej är troligt — att han meddelade sin hustru hemligheten. Nu begifver jag mig just till byn för att taga reda på hvad slags lefnadssätt hon för, hvilka hennes bekantskaper äro, om hon har mycket penningar och allt sådant der. Då jag erfarit allt detta, skall jag bättre vara i stånd till att säga er hvilken min åsigt är rörande hennes delaktighet i saken. — Nå vil, jag tror ej att ni skall ha stor svårighet att få reda på hvad ni vill veta; de tala om hvarandras angelägenheter helt fritt här, det kan jag försäkra er. — Hvar tillbragte ni er tid i går för att erhålla den upplysning ni lyckades uppsnappa? — Till största delen på värdshuset, svarade Grogram. — Ja, sade mr Pentweazle, det kändes också ganska tydligt på lukten; er tunga var dessutom äfven något för stor för er mun, och ni hade någon svårighet för att uttala mrs Bradstocks namn. — Det var den bästa plats att gå till för att få hvad jag ville ha, sade Grogram. — Mycket sannolikt, sade mr Pentweazle; men i en bemärkelse fick ni något för mycket. Men jag får ej beklaga mig, ty jag antager att jag måste gå dit sjelf. Hvad heter stället? — Pencarrows Vapen. Det lyder under godset, och stalldrängar, trädgårdsdrängar och dylikt folk från Polwarth House bruka besöka det. — Så mycket bättre för vårt ändamål, sade mr Pentwearle. Jag vet ej huru ni kan tycka, men enligt min tanke är det något för tidigt att gå till ett värdshus ännu; vi kunna derföre gå och se oss omkring litet först i byn, De gjorde detta. Byn var lik alla andra byar i denna undangömda del af landet, och byinnevånarne voro af den vanliga typen, tröga, sömnaktiga menyiskor som syntes vegetera snarare än lefva. De stirrade nyfiket på mr Pentweazle och tycktes känna igen Grogram från hans besök der föregående dagen, ty de nickade åt honom och hel