Göteborgsposten – 26 mars 1872, sida 1

er vara så ifrigt upptagen, Ni ämvar väl ej anlägga en ny jernvägslinie öfver mini egor, hoppas jag? sade den gamle gentlemannen skämtsamt. — Åh, sir, af dessa ord kan jag sluta mig till att jag har den äran tala med squire Womersley, sade mr Pentweazle i det han aftog den tjocka hufva som satt tätt intill hans kala hufvud och eom, aftagen, liknade ett svart fogelbo. Nej, min värderade sir, ingenting sådant. Jag är helt enkelt en inspektör i telegrafbolagets tjenst och med uppdrag att utföra några små modifikationer och förändringar på den nu befintliga linien. — Ah, då är ni den gentleman om hvilken förvoltaren talade med mig för en tid sedan? sade mr Womersley. Jag hörde med ledsnad af honom att ni ådrog er en sjukdom under ert arbete. Jag skulle ha skickat bud för att höra efter ert tillstånd, men man upplyste mig om att ni lemnat trakten. — Så hade jag äfven gjort, min värderade sir. Jag blef tvungen dertill för en tid; men tjensten har fordringar på mig som måste efterkommas, och dessa ha fört mig tillbaka igen. — Ni är ännu ej alldeles återställd, fruktar jag, sade mr Womersley vänligt. Ni ser ej tillräckligt stark ut för stora ansträngningar. Om ni ville följa mig till mitt hem — herregården ligger ej långt härifrån — skulle det bli mig ett stort nöje att få bjuda er på frukost. — Det skulle ej duga, tänkte mr Pentweazle. Någon kunde vara der som förstode sig på telegrafförhållanden — den der australiefararen till exempel — och göra mig en eller annan fråga samt derigenom upptäcka att jag vore en bedragare; då skulle jag sannolikt bli utkörd. — Ni är mycket god, min värderade squire, sade han högt, mycket god i senning; men jag måste afslå bjudningen. Jag är nödsakad att vara ytterst försigtig och återhållsam, och här har jag en liten flaska som förser mig med allt hvad jag behöfver. Men om ni så tillåter