Göteborgsposten – 25 mars 1872, sida 2

a n3 J5 1 HYAGU I)I118 BUTT helst förhindra en fait accompli. d. v. 8. genomdritva, att den hohenzollernska kandidaturen blef tagen tillbaka före d. 20 Juli; a andra sidan stiälvade Preussen efter att törhiadra, att den diplomatiska diskussionen och de europeiska stormak.ernas inblandning ledde till något resultat före detta datum. Just i detta ögonblick lemnade det preussiska sändebudet i Paris, irih. Wertber, sin post. Ilauafreste d. 4 Juli, för att, såsom han sade, besöka sin konung i Ems. Hertigen af Gramont ser häri ett bevis på, att Preussen sökte undvika eller draga ut på längden med hvarje diplomatisk diskussion. Ställningen invecklades ytterligare gonom deputeraden Cocherys interpellation i lagstiftande församlingen d. 5 Juli 1870. Den franska regeringen bade dittills icke fått andra förklaringar från Preussen, än det undvikande och intet sägande svaret, att den spanska tronkandidaturen icke angick detsamma och icke existerade för det. Gramont utvecklar derpå, att franska regeringen hade efter ett ministerråd d. 14 blifvit ensa om att undvika en krigisk sammanstötning och att meddelanden i denna riktning skulle foljande dag göras i senaten och lagstiftande församlingen. Men få timmar derefter ingick det bekanta telegrammet från Ems om, att konung Wilbelm nekat grefve Benedetii andiens. Ej ens detta, säger hertigen, skulle ha omöjliggjort en fredlig utjemning, om icke den officiösa Nordd. allg. 2eit. d 15 på morgonen offentliggjort de närmare om-tändigheterna vid mötet i Ems. Samma dag på aftonen beslöts krigsförklaringen i Tuilerierna. Sjolf hade bertigen nyss anländt från Wien, der han i flere år varit Frankrikes sändedud, och kunde således endast efter andras förklaringar bedöma, om landet var förberedt till krig. Då både kejsaren, krigsministern och generalerna voro eniga om, att man var i ordning, buru skulle då han, hertigen, kunnat hysa något tvifvel härom? Vid kejsarens afresa till armn, d. 30 Juli, hade man i krigsrådet beslutat att gå anfallsvis till väga och att intränga i Tyskland från fyra sidor på en gång — hvilken plan likval icke kom till uttörande på grund af de bristfäll ga sörberedelserna. Boken skall för öfrigt äfven innehålla ett bref från kejsar Napoleon i Chiselhurst, hvari han frikänner Gramont fiåa allt ansvar för en politik, som kejsaren sjelf ledt. I samband härmed må nämnas, att dysira moln skocka sig tillsamman öfver en annan af kejsardömets män, neml. marskalk Buzaine, på grund af hans beteende vid kapitulerirgen af Metz. Ransakningskommissionen skall hafva med tvenne rösters majoritet beslutat fordra, det marskalken måtte ställas inför krigsrätt, bestående af marskalker och divisionsgeneraler, hvartill nationalförsamlingens bitall dock skall först begäras. Thiers skall icke vara nöjd med denna utgång af saken. Möjligen befarar han, att Bazaine kanske skull bli ett blodigt offer, såsom en gång här i Sverige den stackars Lewenhaupt, en omständighet som onekligen skulle kunna bli af ett ej ringa inflytande på stämningen inom arn ån, bvilken alltjemt är Thiers ögonsten, och thetta med rätta. : Den gamle presidenten har senast åter visat denna sin sympati för armåa vid debatten d. 15 d:s inom nationalförsamlingen rörande budgeten. Han höll neml. derunder ett tal, hvilket, märkligt nog, prisas i både de monarkiska och de republikanska bladen. Den del deraf, som angick armåbudgeten, hade denna lydelse: Budgeten är i den gestalt, i hvilken den föreligger, icke vårt verk, vi hafva genom kriget törefunnit den höjd med den oerbörda summan af 8 milliarder. Der förekommer icke en enda ny utgift, som icke faller det förflutna till last. Hvad indelningen angår, har jag alltid varit fiende till en utomordentlig budget; men de en gång tör alla uppdtåndna utgitterna, hvilka vi mäste bestrida i krigsskadeersättning til de af kriget hemsökta departementen, till Åeranskaflande at vår krigsmateriel 0. 8. v., kunde likväl icke uppföras på aen ordinario budgeten, isynnerhet som att denna i så fall måst förhöjas med 100 eller 150 mill. i skatter. Vi ha dertör uppfört dessa utgifter i en särkild budget eller rättare på ett öppet konto; dit höra de tin töljd af våra gränsers blottande nödiga utgifterna till befästandet af Paris, till ersättande at vär förlorade eller förstörda krigsmateriel och till de tyska ockupationstruppernas underhåll. Tvingen mig icke att inlåta mig på frågan om, huru lange denna ocknyation ännu skall fortfara; jag hoppas, att den icke skall vara för länge för eder och vår patriousm; i hvarje tall måste omkostnaderna derför tillsvidare bestämmas för ett år. Jag har redan sökt att inför budgetutskottet rättfärdiga de ökade utgifterna tör armen; jag vill emellertid äfven förelägga euer denna fråga och fullständigt utveckla den tör er. Vi skola se, m. h., om vi äro glömska nog — ja, glömska nog — att icke förstå, det vi, efter de olyckor som urabbat oss och som oklokheten och otillrackligheteu af de för armån gjorda utgifterna bragt ötver oss, icke få utsätta oss för att åter komma i en ställning, i hvilken våra fanor, våra armåer för törsta gången lidit, jag vill icke säga en förödmjukelse — ty transmännen hafva öfverallt stridt såsom aldrig förr(?) — notan förluster, större än de som någonsin förut gjorts. Af budgetutgisterna är det endast dessa för armn gjorda ansträngningar, som röra oss. I st. f. uti af denna anledning befinna mig i förlagenhet inför er, gör jag mig en heder deraf, emedan det behöfves en sann patriotism, ett verkligt nod till att begära, att ett med bördor så nedtyngdt laud som värt skall åtaga sig ännu större tunga för att hålla en arm (lifligt bifall). Och detta, m. h., icke för ett krig, en revanche, hvilket ord på ett så otörsigtigt satt skrifves och uttalas af många (bifall) Ja, jag förklarar det inför Europa; ty hvad jag säger ifrån denna talarestol har jag redan sagt till alla makters representanter: Vi använda mycket på armen, men det sker icke för ett krigiskt andamäl. Jag gitver mitt mannaord och mitt Jands ord derpå. Nej. det sker icke för ett krig; det sker dertör, att Frankrike må kunna åter intaga den stälinivg, som det städse haft i verlden, på der Frankrike, då det tror sig hafva en armå, icke skall sväfva i en villsarelse, utan ha en verklig arme (liflige bitall).