Göteborgsposten – 22 mars 1872, sida 1

— Fru Anna Caromnna FISCnner, 1. ÖDiSSOn, 04 Aly fe Mars, Gefle. Veckokrönika. En vintersaga. — Skixzer efter naturen. — Sr mötesföreningens auktion. — En uppmärksam direktör. — Spektakelprogrammer. — Dir. Cetti och snöstormarne. — Ny repertoire. — D:r Axel Ståls konsert i afton. — Avekdot. Nej, vid Zeuvs, nu går det alldeles för långt, muttrade gubben Boreas i Lördags der han satt i sitt glänsande snöpalats och tittade i avisorna, som Mercurius burit till honom, sedan man grundligt studerat dem i Olympen, det vill med andra ord säga, då de blifvit en hol vecka gamla. Har man hört på maken? Man ska sannerligen ha is i magen för att kunna stå ut med sådant! Sitter der icke nere i ultima Thule en liten tidningsskrifvare och jollrar så vackert om våren och himlen den blå, om styfmorsblommor och solparasoller och detta i början af Mars. Vet han inte skäms, vår så här dags, jo, jag tackar, jag! Vänta bara lite, ni smågossar dernere! Ock så luffade gubben bort till en dörr, öppnade henne och ropade uppåt en vindeltrappa: Snö, är du der, min flicka; — Ja, ja, här är jag, hvad behagas: och ned sväfvade en liljehvit gestalt, blek som marmorn och kall som den, ett diadem af glittrande iskristaller tronade på hennes panna och hennes mantel liknade ett silfverskir, kastadt öfver en botten af svandun. Nå, mitt snömos, fjeskade gubben och klappade henne under hakan, rhar du lust att fara ut och roa dej igen? — Ack ja, kära onkel, här är så tråkigt, jag fryser till döds, jag vill ut, jag vill ha luft, jag vill sänka mig ner öfver den arma syndfulla jorden, jag vill ännu en gång kläda henne i oskuldens dragt..— -Du ska få det, min fagra isblomma, du kan resa genast, men hvad är det för väsen deruppe. — ÅAb, det är bara Storm, som bultar på sin dörr och vill ut, han svär och dundrar och säger att det nu är hans allrabästa tid . och så får han sitta sysslolös mellan fyra väggar... — Storm? Hm... Han ska också få komma ut och röra på sig. Se här, min stumpa, är nyckeln, släpp ut den krabaten! — Huih, huih, ratsch, purrrr, med ett språng var Storm dernere och skakade sina blåsvarta vingar så att palatset darrade på sina grundvalar. Så der, ge dej af först du, Snö, jag och Storm komma efteråt. Vänta, mina gubbar, har jag en gång kunnat vända upp och ner på den uppnosige Xerxes halfva flotta, så vore det väl märkvärdigt, om jag inte skulle kunna blåsa omkull några pennfäktares vårluft-slott! Gubben höll ord. Först kom Snö i Söndags, stilla och mildt bredde hon sitt hvita täcke öfver jorden och menniskorna sade till hvarandra: Nej, ser man på bara, se hur snön gör sig till... nå, nå, det skadar inte att försöka, men det går nog icke, madam Granberg!. Snö hörde de hädiska orden och sväfvade åter upp till Nordanvindens palats: -Onkel, onkel, klagade hon, de elaka menniskorna håna mig, de kalla mig för madam Granberg .. — Vänta bara, jag ska ge er för Granberg, jag. Så blåste han i sin stora snäcka och straxt stod Storm vid hans sida. Så der ja, nu ge vi oss i väg! Och nu ha de i fyra dygn dansat en pas de trots öfver våra hufvuden, värre än i slutet af Januari 1850, eller af December 1866, ja, värre än första Söndagen i Advent anno 1871. Fortfar det länge på det här sättet, skola vi snart bli utan allting färskt, vare sig i form af nyheter eller födoämnen: ogenomträngliga och oötverstigliga vallar af snö skola resa sig mellan oss och Hisingsbönderna samt alla andra hederliga menniskor extra muros, som förse oss med färsk mjölk, grädde, smör, ägg, kött och vegetabilier, skola skilja oss från den periodiska pressens andliga hufvudströmningar?: tidningarne från när och sjerran. Visserligen finnes det någonting, som kallas för Göteborgs grädde, men den kunna vi ej slå i kaffet eller baka puddingar af, förrådet af nöt torde väl ej vara alldeles upprymdt, men vi äro väl inga menniskoätare heller, vi få derföre lugnt se tiden an, jubla så länge vi ännu ha en tår mjölk qvar och smörja oss med salta biten så länge. Och hvad nyheter beträffar, så ha vi ju telegrafen, så länge den förmår spela, så länge kunna vi skratta åt Boreas och hans oförsynta sätt att drifva med 088. Men de, som sannerligen icke skratta och åt hvars sorgliga belägenhet vi af hjertat offra en deltagandets tår, det är alla de arma dödliga, hvilka under dessa bistra dagar och nätter irra omkring på det villande haf. Item de, hvilka på landbacken sköta lokomotivförarens ansvarsfulla värf samt de menniskobarn, hvilka tör en ringa dagspenning äro inbegripna i en sysselsättning, som har bra stor likhet med den, hvilken i Orcus blifvit Danai döttrar ålagd, dessa beklagansvärda, hvilka nogsamt få känna på hvad för slags år detär i år — snöskottarne. Men vi lemna det otrefliga närvarande och vända oss till det förflutna, der från den tilländagångna veckan bland andra bilder möter oss en uteslutande behaglig. Vi mena Symötesföreningsauktionen i Lördags. Skildra den behöfva vi natuturligtvis icke, ni var naturligtvis deruppe sjelf, som biträdande eller som betalande. Resultatet känner ni ätven, det blef lysande och detta i främsta rummet tack vare den frikostighet, som utvecklades af alla medlemmarne inom de familjer, med hvars namn hegrennen Aödssinthet och välgörenhet inom