Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 3

ladda sig i Tyskland. I Preussens hufvudstad bebådas de mest storartade arbetsinställningar, och nu erfara vi från Mähren, att arbetarne i Rothschildska grufvorna vid Wittkowitz gjort revolt, skadat byggnaderna och plundrat kassan. Militär måste inskrida; fyra arbetare fingo plikta med lifvet, 50 sårades och omkr. 100 häktades. Internationale har i Tyskland och Österrike också ett särdeles tacksamt fält för sig. Arbetslönerna ha der alltför länge varit nedtryckta så, att en svensk arbetare skulle häpna deröfver. Arbetaren sjelf känner sig missnöjd i sin ställning. Till junkerismen och byråkratien, dessa båda i Tyskland så frodiga utväxter på samhällsträdet, har kommit en kanske ännu odrägligare plutokrati, hvilken nu vecklar ut hela sin praktblomma i detta land och underminerar det genom en dåraktig lyx och ett jobberi, hvars verkningar ej skola uteblifva i alla samhällslagren. Under dessa elementer våndas onekligen den tyske arbetaren; och egendomligt är att, under det borgare och högre militär jemte hela den stora pressen jubilerar öfver Tysklands enhet och segrar, det går ett doft sorl genom arbetsklassen, hvilket har ett bjert uttryck i dess press, som har en stark socialistisk färg. Det är ej heller underligt, ty arbetsklassen har lidit mycket af kriget, och af sitt rika krigsbyte har likväl regeringen endast kastat till dem några magra styfrar, under det att betydande större summor utdelats till redan förut rika furstar, goda och tarfliga generaler samt förklarade gunstlingar. Vid de visitationer, som ogt rum hos de nu inför domstolen i Dresden ställda socialistcheferna Liebknecht och Bebel, har man funnit bref, af hvilka framgår, att de stätt i brefvexling med sina partivänner i olika länder för att i förening med dem verka för en systematisk kamp, för införandet af den socialdemokratiska folkstaten och den röda republiken samt för bildandet och organiserandet af en revolutionshär o. 8. v. Af dessa bref synes vidare, att man ej allenast sökt upphetsa arbetarne (de hvita slafvarne) mot arbetegifvarne (den utsugande klassen), utan äfven sökt bibringa allmogen och militären socialistiska åsigter för att ingifva dem hat till det bestående. Bebel och Liebknecht ha oupphörligt företagit agitationsresor, under hvilka de riktade våldsamma angrepp mot de stående armåerna, embetsmännen och polisen, klagade öfver att folket blef bedraget i sin valrätt och fordrade alla furstars afsättning, i hvilkas ställe folkregeringen då skulle träda. Detta skulle ernås derigenom, att arbetarne inom alla länder uppträdde gemensamt och i nödfall genomdrefvo sin vilja med våld. Af de anklagades egna förklaringar framgår, att det arbetareparti, som de bildat, endast är en filial af Internationale, hvars grundsatser de ifrigt utbredt genom tal och skrift, och det är bevisadt, att Bebel och Liebknecht, under hvilkas ledning ett ofantligt antal socialistiska föreningar bildats, visserligen varnat arbetarne mot isolerade uppror, hvilka ej kunde leda till något resultat, men å andra sidan uppmanat dem att hålla sig redo till en koncentrerad kamp i massa, då signalen dertill gifves i det rätta ögonblicket. På upprättandet af en sådan revolutionshär har man arbetat af alla krafter, och man har begagnat hvarje tillfälle att offentligt prisa alla de angrepp, som i och utanför Tyskland riktats mot bestående statsförfattningar, i det man uppmanade de tyska arbetarne att efterlikna dessa exempel. Från Tyskland har rörelsen utbredt sig till Danmark; dock kan man ej af dettas press erhålla något riktigt begrepp om rörelsens verkliga ställning derstädes. Den skildras upprepade gånger som alldeles afslutad, men ett par dagar derefter hör man omtalas nya möten, å hvilka tonen är våldsammare än sörut och de besökandes mängd ingalunda minskad. Den danska socialismens talman i ordets bokstafliga mening, Paul Geleff, har hållit ett föredrag om den hållning arbetarne skulle intaga, om regeringen bestämde sig för att, i likhet med hvad man väntar af andra makter, inskrida mot Internationale, och yttrade han, enl. danska Dagbladet, följande karakteristiska ord: Hos oss kan klyfian mellan sambällsklasserna lätt ityllas, om storborgarne vilja räcka arbetarne handen till försoning. De begära ej allt på en gång; men vilja storborgarne icke det, ja då måste arbetarne fylla klyftan — med lik! Socialismen vill ej börja kampen, men utmanar man den, skall den mottaga striden och fortfara att kämpa, tills det gamla samfundet tröttnat och lemnat rum för socialismens nya verld. Det utgjutna blodet skall dock icke komma öfver arbetarnes, utan öfver storborgarnes hufvuden. Det är ord och inga visor. I Frankrike börja de arbetare, som återvända från straffskeppen, der de suttit fångna som kommunister, att upphetsa stämningen isynnerhet i Paris mot nationalförsamlingen, hvilken de bittert hata. De radikala tidningarne i landsorten misskreditera församlingen i småstäderna och hos landtbefolkningen. Allt starkare höjas rösterna för en förändring, och hananartigterna hegagna naturligfvia ?Åasga för.