Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 2

Mr Grogram lät orden åtföljas af ett långdraget, starkt rop som upprepades af ekot. Den gamle arbetaren såg upp och då han märkte att man gjorde tecken åt honom, lemnade han vården af plogen åt gossen som körde hästarne och skyndade emot de nykomna. — Har ni bott länge här i trakten, min gode man? frågade mr Pentweazle. — Alltsedan jag var barn, i närmare sjutio år, svarade mannen. — Sjutio år! Det är en lång tid! sade mr Pentweazle. — Ja, det är en lång tid att tillbringa på samma gods. — På samma gods! upprepade mr Pentweazle. Och huru heter då det godset? — Det är Polwarthgodset, sade den gamle mannen. — Polwarth! upprepade mr Pentweazlo. P. för Polwarth. Det är då visserligen ej mycken ledning, då allting i det här fördömda grefskapet börjar med P, Pol eller Pen, om icke Tre eller Tor. Polwarthgodset — och hvar ligger Polwarth, min gode man? — Här, der vi stå, är Polwarth. — Ja, det förstås; Hvad de här landtborna äro dumma! Men hvar är sjelfva herregården Polwarth, der mr Polwarth, eller lord Polwarth, eller hvad han månde heta, bor? Den gamle mannen började skratta. — Det finnes ingen mr Polwarth eller någon med det namnet. Stället der squiren bor heter Polwarth House rätt öfver der borta tre goda engelska mil härifrån. — Polwarth House! upprepade mr Pentweazle. P. H. För tusan, det börjar bli intressant! Och hvad är squirens namn? — Saquire Womersley. — Ah, V! sade mr Pentveazle; det passar ej alls in! Hvad är hans dopnamn?