Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 2

———7— nom att under tre månader pröfva fängelsetystnadens verkningar på er. — Ah, förifra er icke för all del, sade bokhållaren i det han välvilligt betraktade honom; ni måste vara rädd om er dyrbara helsa, kom ihåg det. Tänk hvilken förlust det skulle vara för samhället om ni fölle ifrån! Här ha vi nu stationen; akta er så att ni ej slinter ner i diket och drunknar — det är tre tums vatten i det, och jeg förmodar att ni ej kan simma. Se efter er herre, Thomas, tillade han vänd till Grogram; släpp honom ej ur sikte för en enda minut, ty kom ihåg att åkerarbetarne här i trakten kunna taga honom för en fogelskrämma, göra honom till mål för stenkastning och tillfoga honom något ondt. Med dessa ord steg den angenäme unge mannen upp på platformen till sin station. 3 Mr Pentweazle och Grogram gingo helt lugnt neråt linien, men kort innan de hunno till skådeplatsen för sina föregående operationer, klefvo de upp för jernvägsbanken och ut på åkern. Grogram var den förste som stannade. — Hör på, sade han, jag skulle vilja veta ändamålet med ert kringdrifvande här ute. Ni är så sveg som ett barn ännu och skall behöfva all den styrka ni kan spara, då vi hunnit få något bestämdt att arbeta på. — Tack, min gode vän, sade den lille mannen; ni har fullkomligt rätt i hvad ni säger. Men ser ni, vi måste först få detta något att arbeta på, och vi ha ju klart för oss att det endast är här ute som det kan fås. Allt hvad ni nu kunna göra är att vända oss till alla menniskor med förfrågningar, och det är så godt att vi börja med karlen som går der borta och plöjer. Det är en gammal gråhårsman som bör kunna lemna oss alla möjliga upplysningar rörande förhållandena i trakten. Hi, min man! — hi! — Han hör mig ej. — Jag undrar sannerligen ej på det! Era rop låta ungefär som en sparfs qvitter. Jag skall gifva honom ett hojande.