Göteborgsposten – 20 mars 1872, sida 1

Ellen. Tror du ej att jag räknat dag efter dag i det medvetandet att hvar och en som gick skulle föra mig närmare den stund då du skulle resa ifrån mig. Jag fruktar att uppgiften om att jag, hade angelägna göromål var en blott förevänning, och att jag så fort jag kommit upp på mitt rum, skulle ha gjort på samma sätt som jag flera gånger förut gjort under sista tiden — satt mig ner och gråtit vid tanken på din tillämnade afresa. — Min älskade flicka, sade han, du måste också tänka på att jag blir borta endast en helt kort tid, och att då jag sedan kommer tillbaka, skola vi aldrig mera skiljas åt. Jag är glad öfrer att det ej blir något gråtande af för dig i qväll. Det är bättre för dig att ha mig här vid din sida och höra mig säga huru innerligt jag håller af dig än att sitta ensam på ditt rum och gråta, eller hur? — Jo, Frank, sade flickan enkelt, det är bättre — det är riktigt skönt. Jag vet att det är barnsligt af mig att så der gifva vika för sorgen; men jag kan ej hjelpa att jag icke tycker om din bortresa. Det anar mig att något obehagligt skall hända innan du kommer tillbaka. — Men, mitt barn, hvad kan väl hända som skulle kunna röra oss? Du och din onkel må fullkomligt väl, och jeg ser ingenting annat som skulle kunna vara af ringaste intresse för oss. — Är det alldeles nödvändigt för dig att resa? sade Ellen. — Ja. Jag har affärer att uträtta, dokumenter att underteckna och dylika saker som böra göras innan jag gifter mig. Dessutom önskar din onkel att jag skall besöka ett par vänner — mr Maunder och min kusin Tom Callow — ehuru jag ej vet riktigt om jag skall göra det eller icke. Och slutligen förstår du väl att jag måste skaffa mig några hyggliga kläder till bröllopet; jag kan ej gerna stå brudgum i den här kostymen som jag köpte vid min ankomst till England och som jag burit allt sedan. — Ingen skulle se så bra ut i de vackraste kläder