Göteborgsposten – 20 mars 1872, sida 1

af denna argumentation; ja, men jag vill ändock ogerna omtala sammanhanget för dem. — Nå, hverföre skulle du behöfva omtala det? sade mr Womersley. Jag tycker att du bör besöka dem; men jag inser ej nödvändigheten af att låta dem veta det sätt hvarpå du förvärfvat din förmögenhet. — Ja, men jag tror att det bör bli kändt, sade Frank hastigt. Det kan finnas personer som kände mig derute och som hört huru olycklig jag var i mina spekulationer såsom guldgräfvare. Det kunde förefalla dem besynnerligt att jag återkommit hem rik och lycklig, utan att ha förklarat anledningen till min förändrade ställning. — Nå väl, du må göra som du sjelf finner för godt. Naturligtvis vill jag ej tvinga dig till något gom du kan finna obehagligt. Jag tyckte endast att det skulle vara roligt att på ditt bröllop se sådana gamla och trofasta vänner närvarande, och jag trodde att du skulle tycka på samma eätt. Men som vanligt öfverlemnar jag saken helt och hållet till ditt bepröfvande. Ingenting mer blef yttradt rörande detta ämne, och Frank lemnade kort derefter den gamle gentlemannen åt sig sjelf. Efter middagen då mr Womersley lagt sig för att taga sin vanliga lur, gaf Ellen Frank en slängkyss och och stod i begrepp att lemna rummet, då han gjorde henne ett tecken att han skulle komma efter och följde henne hastigt ut ur rummet. — Jag ämnade mig upp på mitt rum, Frank, sade hon; jag har några angelägna göromål der. — Ej, i afton, min älskade, sade han allvarligt, i det han smög hennes arm under sin och förde henne upp och ner i den stora salen som de hade alldeles för sig sjelfva, ej i afton. Det är min sista qväll här på en hel vecka eller kanske tio dagar, kom ihåg det, och jag skulle ej låta dig lemna mig äfven om jag icke hade något särskildt att säga dig. — Tror du ej att jag erinrat mig detta, Frank, sade