stark kärlek för hans minne och skulle sandolikt hysa motvilja mot den person som bragt honom om lifvet, om hon också ej läto denna motvilja röra sig på ett mera aktivt sätt. Det var ett högst obehagligt ämne, och Frank hatade det från början till slut. Han förbannade den olyckliga elump som fört mrs Bradstock till denna trakt och som gjort att Ellen fattat ott sådant intresse för henne. Nu hade han att välja mellan två onda saker, och slutligen beslöt han sig för det minst onda, nemligen att sjelf omtala förhållandet för Ellen och underkasta sig utbrottet af de känslor som skulle väckas hos henne af denna underrättelse, hellre än att öfrerlemna saken åt slumpen som kunde leda derhän att Ellen och mrs Bradstock blefvo upplysta om förhållandet på en gång, hvilket skulle kunna medföra en långt fruktansvärdare verkan. Sedan han sålunda fattat sitt beslut, återstod att bestämma tiden för dess utförande. Frank tänkte förståndigt nog, att om bekännelsen skulle göras kunde han ej välja lämpligare tidpunkt för att göra den än aftonen före hans afresa till London, ty just då Ellen stod i begrepp att skiljas från honom för en tid skulle hon naturligtvis vara benägen för att döma honom med synnerlig skonsamhet. Sedermera skulle hon och hennes onkel ha hela tiden för hans frånvaro på sig till att afhandla saken, och alla små moln som kunde uppstå till följe af meddelandet skulle hinna vara skingrade före hans återkomst. Dagen före afresan hade kommit, och han var fast besluten att göra tekännelsen. På aftonen då han passerade förbi dörren till biblioteket, hvilken var öppen, hörde han sitt namn uttalas, och då han kastade en blick in såg han mr Womersley sitta der. Den gamle gentlemannen vinkade honom in och gjorde tecken åt honom att han skulle tillsluta dörren. — Jag kan märka af Ellens sätt att du ej talat med henne rörande det ämne vi afhandlade för några dagar sedan, Frank, sade han. Jag är öfvertygad om att hon,