Göteborgsposten – 19 mars 1872, sida 1

—44 411408 1 12287282H vvil 1 011 mA. att all popularitetsjagt skulle vara förbjuden från d. 15 Januari till d. 15 Maj hvarje år. D. 16 Mars på aftonen. Första kammaren medhann på förmiddagen att till sitt hvilorum förpassa dechargebetänkandet. Under diskussionen var ingen af statsrådets ledamöter tillstädes. — Endast en ledamot, f. justitiekanslern v. Koch, försvarade utskottets utlåtande, men egentligen blott till hältten. Det granskades grundligt af f. d. statsråden v. Ehrenheim och Abelin, prof. Rydin och hofrättsrådet Gegerfelt. Grefve H. Hamilton och brukspatron Bergstedt bevisade 107:e paragrafens olämplighet efter det nya statsskickets införande, och erinrade om de inkonseqvenser hvartill en sådan anmälan skulle leda som nämnda paragraf anvisade. Bankdirektören Wallenberg ansåg utskottets anmärkning nyttig, men tillmätte den dock ej stor betydenhet. Han var icke nöjd med den afvaktande ställning som regeringen i allmänhet intog, vi hade icke fått ett parlamentariskt statsskick utan i dess ställe en regerande riksdag, hvilket ej är till landets nytta. Frih. Schwerin och ryttmästaren Hallenborg klandrade regeringsåtgärden ifråga, men än mera sjelfva regeringssystemet, i hvilket saknades initiativ. Hela diskussionen fördes emellertid mycket humant och utskottsmajoriteten behandlades temligen en bagatelle. Den stora drabbningen skulle naturligtvis försiggå i Andra kammaren. På diplomatläktaren bade norske statsministern och de båda här vistande norska statsråden infunnit sig. På de anklagades bänk hade endast statsräden Bergström och srih. Alströmer tagit plats; något senare ankom statsrådet Wennerberg. Den förstnämnde fick först ordet; han angaf den hållning han under öfverläggningen komme att intaga; han utvecklade den specifika skillnaden mellan de begge grundlagsparagrafernas betydelse; skulle någon under diskussionen påstå att den anmärkta regeringsåtgärden stred mot grundlagen, så ville tal. ej fästa afseende derpå, enär ett sådant påstående då gjordes af obehöriga personer och på obehörigt rum; det skulle då gjorts af konstitutionsutskottet som anbefallt riksrättsåtal. Talaren ville icke framkalla en skrifvelse, sådan som i 107:e S omförmäles, men ville icke heller med det han yttrade söka förekomma, att det missnöje, det misstroende och den bitterhet som af en eller annan anledning hos representationen förefinras mot konungens rådgifvare skola förhindras att uttala sig. Funne sig representationen hågad att aflägsna statsråden, så förklarade sig tal. för sin del icke känna någon åtrå att som sådan vidare verka, om han föröfrigt någonsin kännt någon dylik åtrå: — gagnar det staten, så slå till. Han skulle icke deltaga i öfverläggningen om en skrifvelses aflåtande att statsråden skulle entledigas; det förbjöd honom grannlagenheten mot kammaren och hans aktning för sig sjelf. Tal. var ingalunda likgiltig för medmenniskors omdöme, och allra minst kunna konungens rådgifvare vara det för representationens. Hans samvete gaf honom vittnesbörd om att han efter bästa förmåga skött sitt ansvarsfulla kall och hans kolleger kunde gilva sig samma vittnesbörd; om deras arbete varit till lardets sannskyldiga nytta, det tillkom ej dem utan kammaren ait afgöra. Detta manliga och frimodiga anförande gjorde utan tvifvel ett ganska djupt intryck, icke minst på dem som föreställa sig att de som innehafva statsrådsfåtöljerna sätta lika högt värde på dem, som de hvilka eftersträfva desamma. Det blef nu fråga om — derpå tänkte väl alla åhörarne — hvilka skola taga utskottet under armarne, hvilka skola anställa stormlöpningen? Ty derom voro väl alla ense att konstitutionsutskottsledamöternas talgåfvor icke räckte till härföre. Hr Key gjorde hvad han förmådde, och om stora fraser och långa citationer — denne