Göteborgsposten – 15 mars 1872, sida 3

samhällsklasser hade blifvit beröfvade sin politiska rösträtt, men denna orättvisa har sedan dess blifvit afbjelpt, och nu är det mera än någonsin en sanning att det icke är mera än ett folk, ehuruväl det här likasom i hvarje samhälle finnes och icke kan annat än finnas hvad man kallar ett proletariat. Det är vår tids ära att den arbetar på att afhjelpa eländet, att höja förmögenhetsnivån och att kunna säga, att det icke är någon som ej vill bidraga till detta mål. Genom produktionens ökade versamhet, genom utvecklingen af en högre yrkesuppfostran, genom upprepade och bättre ordnade försök med tillämpningen af associationsiden, genom förhöjning i arbetslönen eller förminskning af lifsförnödenheternas pris, — genom några eller alla af dessa medel kan man med visshet förutse, att de arbetande klassernas ställning skall förbättras med hvarje dag, såvida de sjelfva genom sitt ordningssinne och sin arbetsamhet bemöda sig om att bidraga dertill. Det bästa beviset härpå är den mängd af arbetare, som årligen öfvergå till arbetsgifvarnes klass. Bland de medel som Internationalen proklamerar äro arbetsinställelserna de förnämsta. Den icke blott understödjer och uppmuntrar sådana, när de utbryta, inkorporerande i sina led alla som deltaga deruti, utan den anordnar sjelf sådana striker. Och när en dylik utbrutit, uppbjuder Internationalen alla sina bemödanden för att förvärra tillståndet och förklarar i bann alla arbetare, som icke vilja deltaga i arbetsinställelser. Detta system drifvet till sin höjd skulle sluta med att medföra det ekonomiska samhällets fullständiga upplösning, och det är just derhän som Internationalen oaffätligt strafvar. Det är för att komma till detta mål, som den söker erhålla en makt så stor att den skulle tillåta den att reglera arbetspriset på hela den europeiska marknaden. Härifrån till den sociala revolutionen är knappast ett steg. . Den ekonomiska vetenskapen må söka på teoretisk väg öfvervinna de falska principer, hvarpå ett dylikt sträfvande kan hvila, men lagstiftningen att hindra, att de icke tjena till utgångspunkt för samhällsomstörtande rörelser. Lagstiftaren har att genom alla medel söka befrämja sparsamheten, och det är derföre hans pligt att motsätta sig kriget som är förklaradt mot det arbetet, mot arfslagarne, mot den individuela egendomen. ilj mot fäderneslandet. wot familjen, Detfa är i korthet innehållet af parlamentskomitns rapport. Enligt hvad ett af dagens telegram apgifver, har 8 1 i komitåns förslag blifvit af nationalförsamlingen antagen. Denna 8 uppställer de hufvudprinciper, som Internationale antagit (arbetsinställelse, upphäfvandet af egendomsrätt, familj, fädernesland och de af staten godkända trossamfunden), och betecknar hvarje förening, som hyllar dessa, såsom redan genom sin tillvaro farlig för det allmänna lugnet.