Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 2

ståndet, vaknade aldrig en föreställning med ens till full klarhet hos honom; han tänkte nu först att det var vinden som han bört eller en katt ute i trädgården eller någonting dylikt. Men sedan tog han ljuset, putsade veken med sina stora fingrar för att det skulle brinna klarare och nalkades sängen. Han satte sig vid sängkanten, drog tillbaka ett af sparlakanen och lät ljusstrålarne falla på den lille mannen, som var vaken och låg stirrande med vidt utspärrade ögon. De blinkade vid det ovanliga skenet, osh Grogram hade tillräckligt förstånd för att skymma undan ljuset med sina stora händer innan han talade. — Åhå! sade han i det han försökte tala sakta; men hans hårda röst lät då den skulle vara undertryckt ungefir som vinden i skorstenspipan. Åhå! ni är vaken, eller hur, sir? — Ja, sade mr Pentweazle i den allra som finaste röst; hans stämma hade aldrig varit stark, men nu lät den alldeles som en barntuta. Jag är vaken; jag måste ha sofvit linge. — Ja temligen, svarade Grogram; i fjorton dagar. — Huru! utropade mr Pentweazle i det han med en nervös ansträngning lyckades resa sig ända på knäna i sängen, men endast för att ögonblickligen ramla pladask på näsan, hvarvid han företedde stor likhet med en af figurerna på en casperleteater. Grogram förde en af sina stora händer under honom och lade honom med mera varsamhet än man skulle kunnat vänta ånyo i bakåtlutande ställning.