Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 2

än tala om de stora blodhundarne som voro bundna der ute på landtungan, än om yankeegeneralen och värdshuset Krabban och Hummern; än om telegrafstolparne! Och alltid slutade hans galenskaper med att han ropade: Hvar är det — hver är det? Han är fri från den der yrseln nu, och doktorn sade att om han bara kunde gå igenom den och hålla sig lugn, skulle det finnas utsigt till hans räddning. — Jag undrar, fortfor Grogram — ty det var han — hvilket som kan vara förmånligast för mig, om han lefver eller dör? Att han lefver, skulle jag tro; han har ej mycket penningar på sig, så vidt jag kunde upptäcka då jag ransakade hans fickor. Dessutom är han så slug och spetsfundig som trots någon fullvuxen och kan måhända leta sig till hvem som snokat upp skatten och tagit den. Någon har tagit den, det är tydligt nog. En lycka var det för denne lille man att vi upptäckte det innan han blef sjuk, ty om jag kunnat tro att skatten låg der och väntade tills man skulle komma att taga den, så vete väl hin om jag kunnat motstå frestelsen att trycka en af kuddarne öfver hans ansigte och låta den vara qvar der i några minuter samt derigenom befria mig från kompanjouskapet. Ingen skulle ha blifvit klokare för det, men jag skulle ha varit dubbelt så rik. Men dermed blef ingenting af; godset är borta, det är det enda säkra. Åhå! hvad är det? Det hördes ett svagt qvidande från sängen — upprepadt två gånger innan Grogram märkte det. Liksom förhållandet är med de flesta personer som äro slöa till för